Registreringsprincipen kontra sätesprincipen


När ett aktiebolag bildas måste det registreras för att bolaget ska bli en juridisk person och därmed kunna ikläda sig rättigheter och skyldigheter. I Sverige, de övriga nordiska länderna, England, Holland, Irland och Spanien tillämpas registreringsprincipen medan övriga europeiska länder tillämpar sätesprincipen. Sätesprincipen innebär i korthet att bolaget måste ha sitt faktiska säte där det har sitt registrerade säte. Ett bolag i till exempel Frankrike som har sitt registrerade säte någonstans i Frankrike kan inte bedriva sin verksamhet någon annanstans; då betraktas det inte som en juridisk person utan snarare som ett enkelt bolag.

Den här begränsningen finns inte för registreringsprincipen. Det är alltså möjligt för ett svenskt bolag som är registrerat i Sverige att bedriva verksamhet i något annat europeiskt land och där betraktas som en juridisk person. Det här utgångsläget har bekräftats i viktiga rättsfall från EU-domstolen. I fallet Centros var det fråga om ett danskt par som hade bildat bolag i England men drev sin verksamhet i Danmark. Dansk domstol sa att det var ett kringgående av danska bolagsregler, efterso det är ganska dyrt att starta aktiebolag i Danmark medan ett engelskt bolag i princip inte kräver något startkapital. EU-domstolen sa dock att detta var okej och att det engelska bolaget skulle betraktas som en juridisk person i Danmark. EU-domstolen kom till samma slutsats i det andra fallet, Überseering. Genom de här rättsfallen bidrog EU-domstolen till möjligheten för EU:s medlemsstater att konkurrera om den mest attraktiva bolagsrätten. Vissa påstår dock att det är ett race to the bottom där länderna blir alltmer benägna att kompromissa på viktiga regler såsom minoritetsskydd och borgenärsskyddsregler. För de länder där sätesprincipen tillämpas ges inte någon större frihet även efter dessa rättsfall. För att ett bolag ska fortsätta betraktas som en juridisk person utomlands krävs att det har blivit registrerat i enlighet med reglerna i landet. Som vi har sett är en förutsättning för att ett bolag ska betraktas som en juridisk person i ett land som tillämpar sätesprincipen är att det har sitt faktiska säte där det har sitt registrerade säte. Konsekvensen blir att om bolaget har sitt registrerade säte i Frankrike men bedriver verksamhet i Sverige och kan antas ha sitt faktiska säte i Sverige är det inte att betrakta som en juridisk person enligt fransk bolagsrätt. Om det inte är att betrakta som en juridisk person ens enligt inhemsk fransk rätt kan det inte heller betraktas som en juridisk person i ett annat medlemsland.

I ett annat berömt fall från EU-domstolen, det så kallade Inspire Art-fallet, sa EU-domstolen att ett medlemsland inte får tillämpa strängare regler för ett utländskt aktiebolag som bedriver verksamhet i landet än de regler som gäller i landet där bolaget är registrerat. Det kan till exempel röra sig om kravet på aktiekapital, ansvar för styrelsen eller reglerna om likvidation. Till exempel får ett svenskt bolag därför inte diskrimineras i förhållande till andra svenska bolag bara för att det bedriver sin verksamhet utomlands. Slutligen kan poängteras att ett aktiebolag som är registrerat i Sverige men bedriver sin verksamhet utomlands ändå ska följa svensk bolagsrätt.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar