Barnkonvention finns inte enbart till för att garantera barnets hälsa, utan även för att ge goda möjligheter till alla former av trygghet som barnet kan vara i behov av för att kunna utvecklas. Konventionsstaterna accepterar därmed rätten för varje barn att åtnjuta social trygghet. Detta innebär bland annat att staten skall erbjuda någon form av socialförsäkring och skall även vidta alla nödvändiga åtgärder för att till fullo förverkliga syftet med barnkonventionen. Vad det betyder rent praktiskt är att nationell lagstiftning samt nationella processer skall anpassas för att bereda möjlighet för barnet att åtnjuta sin rätt till social trygghet.
Konventionsstaten går med på att göra de ändringar som krävs för att barn skall få möjlighet till denna trygghet, vilket innebär att stater som inte kunnat garantera detta innan nu måste anpassa sig. Hela konventionens anda bygger dock på att de mer välutvecklade staterna måste se till att hjälpa de mindre utvecklade, en anda av samarbete som präglar hela konventionen och som gör saker som social trygghet möjligt för länder som annars aldrig skulle ha kunnat tillämpa denna princip. Samarbete kan alltså ses som en av de nödvändiga åtgärderna som konventionen talar om för att kunna garantera barnets rätt till social trygghet.
Den sociala trygghet som barnet har rätt till skall bland annat åtnjutas i form av förmåner. Dessa förmåner, bland annat socialförsäkringen, skall beviljas med hänsyn till de resurser som barnet och de personer som ansvarar för dess underhåll har. Föräldrarnas/vårdnadshavarnas möjlighet att kunna erbjuda barnet denna trygghet, eller oförmåga att göra så, skall inte begränsa eller alls hindra barnets rätt till social trygghet. Föräldrarnas/vårdnadshavarna och deras omständigheter i övrigt skall också tas i hänsyn. Alla andra förhållanden som är av betydelse för detta eller för barnets utveckling skall också tas i hänsyn.
När någon ansöker om denna sociala trygghet för barnets räkning kan därmed många aspekter komma att spela in, men främst skall staten se över föräldrarnas/vårdnadshavarnas situation samt möjligheter att kunna erbjuda barnet denna trygghet på egen hand. Denna förmån skall beviljas om det är lämpligt, därmed ger konventionen ett visst svängutrymme för konventionsstaten att bedöma vilka situationer som är lämpliga i fråga om barnets rätt till denna trygghet. Konventionens grundpelare får dock inte frångås, att hela konventionen bygger på principen om barnets bästa. Med det sagt så skall ett förfarande som rör social trygghet bedömas utifrån vad som är i barnets bästa intresse. Om barnet inte kan erbjudas denna trygghet av sin hemmamiljö så skall konventionsstaten garantera att barnet får möjlighet till social trygghet, exempelvis i form av socialförsäkring.