I enlighet med barnkonventionen har konventionsstaterna en förpliktelse att behandla ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att företa resor. Ansökningar om resor in i eller ut ur en konventionsstat skall behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Vidare skall staterna säkerställa att en sådan ansökan inte skall medföra negativa följer för de sökande och medlemmar av deras familj. Det innebär rent konkret att den administrativa skötseln av sådana ansökningar skall skötas snabbt och på ett bra sätt, då det ibland kan handla om för barnet svåra situationer (exempelvis föräldrar bosatta i två olika länder).
Lever föräldrarna åtskilda har barnet alltså rätt att besöka föräldrarna i den mån det är möjligt. Den är uppbyggd för att förhindra allt för svåra situationer som kan uppstå om barnets föräldrar separerar. Något som redan är väldigt jobbigt ska alltså underlättas av att barnet enligt lag har rätt att träffa föräldrarna, även om de bor på skilda orter. Ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater har rätt att regelbundet upprätthålla personliga förhållanden till samt direkt kontakt med båda föräldrar, utom i undantagsfall då det rör sig om fara för barnets säkerhet. Konventionsstaterna skall därmed se till att föräldrarna samt barnet har rätt att lämna en konventionsstat utan några som helst hinder. Rätten att resa in och ut ur hemlandet innefattas i detta. Denna rätt har dock vissa inskränkningar som är föreskrivna i lag och nödvändiga för att skydda nationell säkerhet eller allmän ordning, folkhälsa eller den allmänna sedligheten.
Rätten att resa in och ut ur konventionsstaten med sitt barn kan även inskränkas om den inkräktar på andra personers fri- och rättigheter, exempelvis barnets eller den ena föräldern. Endast lagstadgade inskränkningar är tillåtna om de är förenliga med konventionen i sig, därmed kan man anta att inskränkningarna måste präglas av ett fokus på barnets bästa.