Barnkonventionen erkänner alla barns lika värde. Oavsett om barnet fötts inom staten eller invandrat så skall det behandlas lika som alla andra barn. Konventionsstaterna åtar sig att erkänna denna princip om lika värde, vilket torde vara en självklarhet, men är ändå viktig att ha med i konventionen i fråga om vissa folkgrupper. Barnkonventionen tar upp minoritetsgrupper och diskuterar deras roll i samhället. Att den gör så skapar ett automatiskt krav på staten att erkänna denna grupps lika värde gentemot resterande delen av befolkningen. Detta är av intresse då det som bekant kan vara lite känsligt för en stat att erkänna en minoritetsgrupp, att ge dessa extra rättigheter utöver deras garanterade rättigheter. Syftet är dock inte att utlova deras extra värde gentemot den generella befolkningen, utan att garantera att minoritetsgruppen hamnar på samma nivå som övriga befolkningen. Som sagt är detta till viss del känsligt, att diskutera en minoritetsgrupp inom en stat. Barnkonventionen gör dock ett förvånansvärt bra jobb när det kommer till denna aspekt av erkännande och förklarar att alla minoritetsgrupper skall behandlas lika. Det kanske inte är så speciellt i västerländska länder, men i utvecklande regioner så betyder detta mycket, när en så pass stark konvention kräver erkännande.
Barnets rätt, minoritetsbarnets rätt, det är alltså samma rättigheter enligt konventionen. Det som är bra med att konvention belyser detta är att den har en sådan vikt som gör att den faktiskt kan skapa en skillnad, det finns en viss sedvana bakom att främja barns rättigheter. Att effektivt lösa detta erkännande genom att kräva att konventionsstaterna sätter upp åtgärder för att garantera lika behandling av alla barn garanterar en god utveckling i fråga om minoriteters rättigheter. Detta kan exempelvis vara av vikt vid skolgången, där konventionen manar staten till att erbjuda möjligheter till hemspråk osv.
I de konventionsstater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning skall ett barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras sina rättigheter. Då Sverige exempelvis har så pass många minoritetsgrupper innebär en sådan konventionsprincip att man garanterar att deras rätt att leva enligt deras traditioner respekteras (så länge det kan ses som att vara i barnets bästa intressen), samtidigt som de får rätten till skolgång och övriga rättigheter att delta i samhällslivet som konventionen utlovar. Barnet skall alltså ha rätt till sitt kulturliv, tillsammans med andra medlemmar av sin grupp och ha rätt att bekänna sig till sin religion och att använda sitt eget språk. Detta kan vara så pass enkelt som att skolan får bereda alternativ mat vid tillfällen där barnet inte får äta viss mat på grund av religiösa eller traditionella aspekter, att barnet får ta ledigt vid vissa högtider, eller att barnet bereds möjlighet att tillbe sin religion vid vissa tidpunkter. Konventionen ser till att skapa en respekt för minoriteter, vilket kanske kan tyckas självklart i Sverige, men är av största vikt vid internationellt samarbete då Sverige kan hjälpa till att utveckla andra konventionsstater och deras syn på minoriteter.