Barn omfattas, precis som vuxna, av yttrandefriheten i de centrala stadgorna om mänskliga rättigheter. Det finns flera sådana stadgor och konventioner och de viktigaste behandlas kortfattat i en egen artikel. Liksom vuxna har barn en rätt att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information, tankar och åsikter av alla slag, i tal, skrift eller tryck eller liknande. Barnkonventionen innehåller dock ett särskilt stadgande som gäller just barns rätt att höras i anslutning till förfaranden där barnet står i centrum. Barn, personer under 18 år, står under vårdnad av föräldrar eller andra vårdnadshavare och har alltså inte full självbestämmanderätt jämfört med en vuxen person. Ju äldre barnet blir, desto mer med- och självbestämmanderätt förvärvar barnet, men även varje barns individuella grad av mognad måste beaktas.
Enligt barnkonventionen ska konventionsstaterna tillförsäkra barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet. Barnet har med andra ord en rätt att komma till tals i exempelvis familjerättsliga sammanhang (frågor om vårdnad, boende, umgänge med mera) och barnets åsikter ska beaktas i relation till barnets ålder och mognad. Barnets rättigheter ska förverkligas genom att myndigheterna ska ha en motstående skyldighet att i exempelvis vårdnadsutredningar ta initiativ till att utreda barnets åsikter. Myndigheterna ska därför ge barnet tillfälle och möjlighet att höras, antingen direkt eller genom ett ombud (särskild stödperson, god man, biträde, rättsligt ombud etc.) eller annat lämpligt organ. Denna rättighet är nära sammankopplad med andra rättigheter i barnkonventionen, till exempel barnets rätt att upprätthålla kontakter med föräldrarna ifall familjen skiljts åt av myndigheterna, t.ex. om en förälder sitter i fängelse eller om barnet har omhändertagits av sociala myndigheter. Rättigheten inkluderar dessutom en skyldighet för konventionsstaterna att inte bara ge barnet en formell rättighet i lag, utan att dessutom se till så att barnet har praktisk möjlighet att utnyttja rättigheten. Mer konkret innebär detta att konventionsstaterna ska underlätta för barnet att föra fram sina synpunkter, vilket kan ske genom att barnet exempelvis erbjuds stöd av personer som är särskilt utbildade för att arbeta med barn under utredningar och i rättsprocesser. Myndigheterna bör alltså ta fram rutiner för ärenden som involverar barn, för att säkerställa att barnet får komma till tals i tillräcklig omfattning.
Precis som alla specifika rättigheter i barnkonventionen ska barnets bästa dock vara utslagsgivande, vilket innebär att myndigheterna inte ska lägga barnets åsikt om exempelvis vilken förälder han eller hon vill bo hos till direkt grund för beslut, utan att en självständig prövning måste göras. Familjerättsliga processer är mycket känsliga och det finns ofta en risk för att barnet påverkas av en eller båda föräldrarna till att yttra sig på ett sätt som skulle kunna få stor betydelse för det slutliga beslutet. Att myndigheterna måste se till barnets bästa innebär att en sammanvägning måste göras av samtliga omständigheter, där barnets önskan är en viktig, men inte ensamt avgörande, faktor.
Vad gör då Sverige som stat för att leva upp till barnkonventionens krav? Först och främst bör det nämnas att Sveriges grundlag och Europakonventionen innehåller generella föreskrifter om yttrandefrihet, som omfattar både vuxna och barn. I svensk lag har barnkonventionens krav beaktats genom särskilda bestämmelser om att barnet ska få komma till tals i socialtjänstens olika utredningar (vårdnad, umgänge, boende, adoption, omhändertagande med mera), i förhållande till barnets ålder och mognad. Liknande regler finns i de lagar och läroplaner som styr skolor och utbildningsväsendet, och under asylprocesser i domstol och hos migrationsverket. Vad gäller barns medverkande under rättegång kan detta generellt sett ske i den utsträckning det är lämpligt. Barnet får höras inför rätten om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av processen. Denna bedömning ska göras utifrån varje enskilt barns förutsättningar, och ofta anges 12 års ålder som ett riktmärke. Yngre barn bör generellt endast höras under utredningen. Särskilda regler finns också om barn som är straffmyndiga och som begår brott, så kallade unga lagöverträdare.