Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet återfinns som centrala medborgerliga och politiska rättigheter i de viktigaste rättighetsstadgorna och omfattar såväl vuxna som barn. Enligt barnkonventionen, och även de flesta andra konventioner, är tanke- och samvetsfriheten okränkbara rättigheter. En stat kan aldrig inskränka dessa genom lag, exempelvis genom att införa en lag om att vissa åsikter är straffbara. Religionsfriheten är också väldigt stark och får bara inskränkas om det finns stöd i lag och inskränkningen är nödvändig för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter. Religionsfriheten brukar beskrivas som tudelad genom att den inkluderar både rätten att själv välja sin tro och rätten att utöva tron i offentligheten. Eventuella begränsningar kan bara avse utövandet med tanke på att rätten att välja sin tro i princip överlappar tanke- och samvetsfriheten.
Rättigheterna hänger nära samman med andra rättigheter i barnkonventionen, t.ex. rätten för barn att komma till tals i frågor som rör barnet. Barnets rätt att yttra sig och lyssnas på kan ses som den praktiska manifestationen av främst tanke- och samvetsfriheten. I grund och botten innebär denna rättighet att barnet har rätt till en åsikt och att detta inte får hindras av individer i dess närhet, andra människor eller av staten.
I förhållande till sina vårdnadshavare är det brukligt att barnet uppfostras enligt föräldrarnas och/eller släktens principer och religiösa tro. Även om barn exempelvis döps, omskärs eller annars växer upp i en religiös miljö så innebär inte detta i sig någon kränkning av barnkonventionen. Vad barnkonventionen menar är att barnet har en rätt att oberoende av föräldrarnas tro bilda sig en egen uppfattning om t.ex. religion, ha egna tankar kring detta och forma sina egna föreställningar om etik och moral. Barnet ska alltså tillåtas utveckla ett eget moraliskt samvete som inte nödvändigtvis präglas av föräldrarnas åsikter.
Det är inte svårt att se att dessa rättigheter inte är enkla att hantera inom ramen för ett rättssystem eftersom det handlar om processer som sker på ett annat samhälleligt plan där frågor om kultur, arv och miljö präglar utfallet. Tanke-, samvets- och religionsfriheten ska upprätthållas av konventionsstaterna, samtidigt som andra rättigheter som anknyter till föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn, människors rätt att upprätthålla sina kulturella uttryck med mera inte får kränkas. Därför innehåller barnkonventionen även ett stadgande om att konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas/vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att ge barnet ledning då det utövar sin rätt, så länge detta är förenligt med barnets fortlöpande utveckling. I en annan konvention om mänskliga rättigheter, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, stadgas i samma anda att staterna ska respektera föräldrarnas frihet att uppfostra sina barn i enlighet med sin egen övertygelse. Om man jämför dessa två stadganden med varandra kan man säga att barnkonventionen fäster större vikt vid att föräldrarnas uppfostran är förenlig med barnets utveckling. Här kan nämnas till exempel barn i vissa sekter, där föräldrarnas ledning kan vara skadlig och därmed inte förenlig med barnets utveckling. Religionsfriheten sätts därmed i förhållande till föräldrarnas rätt, och avvägningen är naturligtvis känslig.
Barnkonventionen har inte inkorporerats i svensk lag i sin helhet, utan tanken är att svensk lag ska anpassas för att uppfylla konventionens krav. Idag innehåller både den svenska grundlagen och Europakonventionen krav på tanke-, åsikts- och religionsfrihet för både barn och vuxna. Tanke- och samvetsfriheten omfattas i Sverige av stadgandet om yttrandefrihet. Ett uttryck för barnets religionsfrihet i Sverige är att det finns en särskild lag som stadgar att ett barn som har fyllt 12 år inte kan inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan eget samtycke.