De stater som ratificerat barnkonventionen har förbundit sig att vidta alla lämpliga åtgärder som krävs för att de rättigheter som erkänns i konventionen ska efterlevas i medlemsstaten. Det kan exempelvis vara fråga om en folkrättslig skyldighet att se till att den nationella lagstiftningen överensstämmer med barnkonventionen och att nationella rättsregler som tillkommit efter ratificeringen av barnkonventionen även tillämpas av domstolar och myndigheter. Praktiska exempel på detta i Sverige är att principen om barnets bästa har införts som den viktigaste principen när man exempelvis ska avgöra vem som ska ha vårdnaden om ett barn, och att socialtjänsten har en skyldighet att i tillräcklig utsträckning låta barnet få komma till tals i frågor som rör barnet.
Även om den allmänna principen är att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra rättigheterna så finns en begränsning vad gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Dessa behöver inte tillgodoses i lika stor utsträckning om en stat har begränsade resurser. När det handlar om dessa rättigheter ska konventionsstaten enligt barnkonventionen vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete. Eftersom skyldigheten i det här fallet relateras till statens förmåga kommer exempelvis fattiga länder inte att bryta mot konventionen genom att exempelvis inte erbjuda fri grundskoleutbildning. Istället innebär tillägget inom ramen för internationellt samarbete en uppmaning till andra länder att träda in och hjälpa till i de fall där en stat inte har tillräckliga resurser för att genomföra rättigheterna. För att underlätta och snabba på anpassningen av nationella rättssystem till barnkonventionens krav ska staterna alltså hjälpas åt genom internationellt samarbete. Det behöver inte vara fråga om ekonomiskt bistånd utan kan även handla om informationsutbyten genom att en stat lånar in experter från utländska myndigheter som kan hjälpa till att genomföra praktiska reformer för att införliva barnkonventionen.
För att driva på en utveckling där barns rättigheter införlivas i nationell rätt och omsätts i praktiken innebar barnkonventionen också ett inrättande av en särskild kommitté för barnets rättigheter i Genève (Childrens Rights Council, CRC). Kommittén ska bl.a. granska de framsteg som gjorts av konventionsstaterna i fråga om förverkligandet av barnkonventionen och producera rapporter om tillståndet för barns rättigheter i världen och konventionsstaterna.
En viktig del av barnkonventionens genomslagskraft är beroende av att människor i allmänhet känner till konventionen så att den exempelvis kan bilda ett underlag till diskussioner och debatter kring lagändringar i staterna. Konventionsstaterna har därför genom barnkonventionen åtagit sig att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända. Det kan t.ex. handla om statligt finansierade informationskampanjer.
Barnkonventionen utgör naturligtvis inget hinder för konventionsstaterna att i sin egen lagstiftning eller genom särskilda konventioner eller traktater (mellanstatliga avtal) gå ännu längre för att skydda barns rättigheter. Sverige har exempelvis ingått sådana överenskommelser, och regler i exempelvis Europakonventionen och EU-stadgan om mänskliga rättigheter innehåller mer specifika regleringar av skyddet av barns rättigheter.