De stater som ratificerat barnkonventionen har bundit sig att följa principerna som nämns i denna. Därmed innebär det att konventionsstaterna skall jobba för att tillämpa konventionen samt för barnets bästa. Ett bra exempel på detta är då det gäller illegalt bortförande av barn ur en konventionsstat. Konventionsstaterna binder sig i och med detta att vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet. För det är tyvärr en del av problemet, att det är mångfacetterat. Det handlar inte enbart om att barn förs ut ur ett konventionsland illegalt, utan att de även hålls kvar i utlandet. Detta kan förekomma i fråga om vårdnadstvister eller när par separerat, oftast sker det då den ena parten ursprungligen kommit från ett annat land, eller då denne har någon anknytning till landet i fråga. Denna princip har alltså tagits med i Barnkonventionen för att säkerställa att staten har en skyldighet att hjälpa barn som blivit utsatta för olovligt bortförande samt deras föräldrar (eller i vissa fall bara ena föräldern). Myndighetsåtagandet slutar dock inte med att enbart arbeta för detta i efterhand, d.v.s. att försöka få tillbaka barnet, staten måste bland annat arbeta aktivt för att förhindra att något sådant skall kunna ske.
Detta innebär i sig att rutiner inom passkontroll och utresekontroller kan komma att ifrågasättas, samt att vissa avtal måste ingås med andra länder. Det kan vara så att det förekommer att barn olovligen förs bort till ett annat Europeiskt land exempelvis, att detta ständigt förekommer. För att förhindra detta skall staten ingå ett avtal med den andra staten för att se till så att barn som olovligen förts bort dit skall återlämnas. Bilaterala eller multilaterala avtal skall användas i rent undvikande syfte, för att se till så att sådant inte skall kunna förekomma, men när det väl förekommer skall dessa avtal se till att underlätta åtgärdandet av bortförandet (och att få hem själva barnet).
Denna princip om att konventionsstaterna skall förhindra bortförandet av barn är en slags skyddsregel som ser till att öppna gränserna staterna emellan. Har ett barn förts bort till en viss stat, skall denna princip förhoppningsvis redan ha sett till så att dessa länder har ett avtal med varandra om att lämna ut förövaren och återlämna barnet. Den syftar även till att se till så att konventionsstaterna arbetar hårt för att se till så att barnet får vara just det, ett barn. Barnet skall inte behöva oroa sig över att bli bortrövad av ena föräldern exempelvis, då detta redan skall ha motarbetats av staten, åtminstone är det tanken. Självklart kan det förekomma att vilt främmande individer kan föra bort ett barn, då gäller dock samma princip, att konventionsstaten skall arbeta hårt för att säkerställa att detta inte förekommer, har det redan förekommit skall man arbeta i samråd med den andra staten (dit barnet förts bort) för att få tillbaka barnet. Det råder inga direkta inskränkningar här förutom att föräldrar, som det ser ut just nu, har möjlighet att resa bort med sina barn, denna princip kan dock hindra att umgängesrätten störs. Även stater som ser till andra värderingsgrunder kan vara ett problem, om en individ flyr dit med ett barn och får en fristad där. Konventionen manar då till att staten skall arbeta i samråd med andra konventionsstater för att hjälpa få tillbaka barnet.