Förutom FN:s barnkonvention finns det ett antal andra internationella konventioner och avtal mellan stater i frågor som gäller barns rättigheter. I vissa fall handlar det om att vissa stadganden om mänskliga rättigheter särskilt anses gälla för barn, dvs. i regel personer under 18 år, eller att vissa rättigheter är särskilt avgörande för förverkligandet av barns rättigheter även om rättigheten som sådan gäller alla människor, både vuxna och barn. De olika konventionerna bildar ett rättighetsnät som tyvärr inte är heltäckande. Exempelvis erbjuder vissa konventioner enskild klagorätt, medan andra snarare uttrycker allmänna principer som staterna bör hålla sig till. Dessutom varierar uppslutningen bakom de olika konventionerna genom att antalet ratificerande stater varierar och därigenom även konventionens tyngd.
FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna kompletteras av en mängd mer detaljerade konventioner och tilläggsprotokoll, som alltså inte per automatik omfattar alla som anslutit sig till huvudförklaringen. Bland dessa kan nämnas konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som exempelvis stadgar att alla barn har rätt att förvärva ett namn, medborgarskap och skydd. Tilläggsprotokoll finns också om barn i väpnade konflikter och handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. För att särskilt skydda barn från barnarbete har stater även kunnat ratificera två konventioner från International Labour Organization (ILO) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete och om instiftande av en minimiålder för arbete. ILO är ett FN-organ som verkar för att mänskliga rättigheter i arbetslivet. Sverige har ratificerat samtliga ovan uppräknade konventioner och tilläggsprotokoll.
En av de praktiskt mest viktiga internationella rättighetsstadgorna är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Europakonventionens stora betydelse beror till stor del på det system med individuell klagorätt som konventionen innehåller, som möjliggör för enskilda att föra talan mot en stat inför Europadomstolen i Strasbourg om brott mot konventionen. Detta gäller naturligtvis oavsett om det är barn eller vuxna som utsatts för kränkningen. Vissa av Europakonventionens bestämmelser är särskilt viktiga för barn, exempelvis rätten till respekt för privat- och familjelivet och rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige är part till Europakonventionen och har infört möjligheten till individuell klagorätt.
Europakonventionen har ratificerats av de flesta europeiska stater. För de stater som dessutom är medlemmar i EU finns en ytterligare rättighetsstadga i form av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I och med att EU-fördraget (EU:s grundlag) ändrades genom Lissabonfördraget 2009 har stadgans formella betydelse ökat genom att stadgan blivit bindande för alla EU:s medlemsstater. I stadgan uttalas grundprincipen om barnets bästa och att barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd, samt att barn fritt ska kunna uttrycka sina åsikter och att dessa ska beaktas i frågor som rör barnet i förhållande till barnets ålder och mognad. Av formuleringarna märks tydligt att FN:s barnkonvention varit förebild för stadgan, och stadgan kan ses som ett exempel på hur stater genom regionalt samarbete (i det här fallet på EU-nivå) har försökt omsätta barnkonventionens principer i bindande form. Stadgan föreskriver också att varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa, och att barnarbete ska vara förbjudet.