Konventionsstaterna åtar sig att se till så att inget barn utsätts för godtyckligt beslutsfattande/myndighetsutövning. Barnet har en rätt till en viss nivå av privatliv/familjeliv och därmed även respekt för detta. Inga olagliga ingripanden i detta privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens får ske, inte heller får några olagliga angrepp göras på barnets heder och anseende.
Med godtyckligt myndighetsutövande och olagliga ingripanden menas att myndigheterna inte får fatta beslut som inte har grund i lagen. Beslutsfattandet skall genomsyras av en viss transparens, där det skall gå att se att det skett i enlighet med lag och rätt. Barnet skall därmed kunna känna sig säkert att inga beslut som tas inte har dess bästa intressen i åtanke, samt att inga av dessa beslut är olagliga. Olagliga ingrepp på familjelivet eller privatlivet kan vara något så enkelt som att barnet flyttas från sitt hem på felaktiga grunder, något som kan vara oroväckande i fråga om barnets utveckling och som lämnar en viss nivå av rädsla för när myndigheterna kan tänkas göra något gentemot familjen. Därmed ser konventionen till att myndigheterna måste agera i enlighet med barnets bästa, men även att detta agerande måste ske i enlighet med lag, en lag som i sin tur präglas av barnkonventionen som i sig inkorporerats i svensk rätt. Barnet skall kunna känna sig säkert att inga beslut skall kunna hindra dess tillvaro eller utveckling, samt att myndigheterna har ett ansvar att agera enbart i enlighet med lag. Något som kan tyckas självklart, men detta är lagstadgat för att förhindra att myndighetspersoner fattar beslut på felaktiga grunder, tar oinformerade beslut samt tar beslut på grund av egna intressen. Konventionen ser alltså till att myndighetsutövning inte skall kunna vara korrupt, utan enbart ha barnets bästa i åtanke.
Lagen skall vara uppbyggd kring att hindra sådana beslut som kan skada barnet. Myndigheterna får därmed inte heller göra något som kan skada barnets heder eller anseende. Det är svårt att anta hur och varför myndigheten skulle vilja göra detta, dock är det förhindrat enligt konventionen och då skall barnet vara skyddat mot detta enligt lag. En viktig aspekt av denna princip är att myndigheten inte får gå igenom barnets korrespondens utan vidare. I den moderna teknikens värld, där internet, sociala medier och sms:ande är vardag för de flesta barn, så är det viktigt att de skyddas. Myndigheterna skall självklart se till så att barnen skyddas i sin korrespondens, detta är även föräldrarnas skyldighet. Korrespondensen får dock inte utsättas för olagliga ingripanden, vilka är sådana där det ej finns grund för att göra sådant. Exempelvis kan det handla om att ett barn skrivit vissa saker på sitt Facebook-konto och myndigheten kan ha använt detta för att fatta ett beslut, dock får detta inte ske om det inte redan fanns grund för att göra sådana ingripanden. Att utnyttja barnets oförmåga att veta bättre och helt enkelt läsa igenom sms eller mail kontakt för att bygga en grund för ett myndighetsbeslut kan möjligen vara tillåtet, då det redan funnits grund för detta, exempelvis vid rädsla för övergrepp samt övrigt brottsmisstanke (föräldrar gentemot barnet). Dock får inte detta göras, som nämnts ovan, utan vidare. Tumregeln skall vara att barnet inte får utsättas får något som kan skada dess utveckling och som inte är i dess bästa intresse.