FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) antogs den 20 november 1989 och är idag den viktigaste rättighetsstadgan som särskilt fokuserar på barns rättigheter. Arbetet med konventionen är ett led i en internationell process för utvecklingen av mänskliga rättigheter som har pågått sedan andra världskrigets slut.
Barn omfattas naturligtvis också av övriga stadgor om mänskliga rättigheter, men mot bakgrund av barns särskilda förutsättningar och större skyddsbehov har det ansetts viktigt att speciellt framhäva barns rättigheter. Barnkonventionen är i de flesta länder enbart folkrättsligt bindande och därför står i princip bara folkrättsliga sanktioner till buds vid kränkningar av konventionen. Detta innebär att individer vanligtvis inte kan grunda rättsliga anspråk direkt på konventionen och konventionen har därför ofta anklagats för att vara tandlös. Däremot har konventionen stor politisk betydelse genom att många länder utformar nya lagförlag med beaktande av vad som sägs i konventionen. Barnkonventionen kan dessutom användas av stater som rättsligt argument för att fördöma kränkningar av barns rättigheter i ett visst land. Man kan alltså säga att barnkonventionens bestämmelser successivt slussas in i enskilda staters rättssystem och att den praktiska betydelsen därför bara lär öka med tiden. Det finns dessutom förslag om att i framtiden inrätta särskilda klagomöjligheter som hade möjliggjort för individer att direkt åberopa konventionen.
Barnkonventionen består av 54 artiklar om barnets rättigheter och omfattar alla barn som befinner sig i ett land som är part till konventionen. Som barn räknas alla personer som är under 18 år, så länge landet inte använder sig av en tidigare myndighetsålder. 41 av artiklarna innehåller specifika rättigheter och resten berör formella frågor som hur konventionen ska tillämpas och efterlevas. 4 av artiklarna ger uttryck för barnkonventionens rättighetsanda och allmänna huvudprinciper, och ska beaktas inom ramen för alla övriga artiklar. Dessa särskilt viktiga artiklar är:
Artikel 2, som stadgar att alla barn har lika värde och rättigheter och att det råder ett förbud mot diskriminering,
Artikel 3, som stadgar att barnets bästa ska sättas i främsta rummet i beslut som rör barnet,
Artikel 6, som stadgar att barnet har rätt till liv och utveckling,
Artikel 12, som stadgar barns rätt att få komma till tals i frågor som rör henne/honom.
Idag har alla världens stater utom USA och Somalia ratificerat barnkonventionen. Sverige har ratificerat konventionen men samtidigt har man valt att inte inkorporera hela barnkonventionen i svensk lag. Detta innebär att konventionen inte är bindande mellan enskilda och svenska staten, vilket innebär att enskilda inte kan åberopa barnkonventionen som en rättskälla inför svensk domstol. Ratificeringen har dock inneburit att Sverige fått ändra viss del av den inhemska lagstiftningen för att vara i enlighet med konventionen.
Flertalet barnsrättsorganisationer, exempelvis UNICEF, arbetar för att barnkonventionen ska efterlevas av världens stater. På den statliga nivån är det dock myndigheternas ansvar att se till att konventionen och barnens rättigheter uppfylls. I Sverige är det exempelvis Barnombudsmannen som ser till att den inhemska lagstiftningen uppfyller barnkonventionens krav. För att se till att staten följer de regler som finns nedskriva i konventionen ställs det krav på de länder som antagit konventionen att var femte år skicka in periodiska rapporter där man beskriver rättsläget och rapporterar kring barnens rättigheter och situation i landet. Syftet med dessa rapporter är att uppmana regeringarna att inte vara passiva utan att arbeta för att barnkonventionen ska efterlevas i praktiken. Detta utgör alltså en form av tillsyn som de internationella organen utövar över staten för att se till att konventionen och dess artiklar fortsätter att följas.