Den stat som bundit sig till att se till så att de rättigheter som tas upp av barnkonventionen tillämpas inom staten måste även se till så att övriga principer inom konventionen efterlevs. I fråga om barnets bästa hamnar en stor del av ansvaret på staten, hur den måste behandla, beskydda samt ombesörja barnets välfärd. Det största ansvaret hänger dock på föräldrarna samt vårdnadshavarna; det är på dem som de flesta av barnkonventions rättigheter och skyldigheter har den största påverkan. Det är dessa individer som har det största ansvaret gentemot barnet. Även medlemmar av den utvidgade familjen som kan ha närmare kontakt med barnet av ett mer konstant slag räknas även in i detta.
Beroende på lokal sedvänja, (antingen familjens sedvana eller just i det land/området där barnet bor) så kan alltså en stor del av ansvaret falla på släktingar. Att konventionen lyfter fram denna princip gör det intressant i fråga om eventuella tvister eller händelser där barnets bästa kommer i fråga. Denna princip innebär följaktligen att närstående medlemmar av den utvidgade familjen har ett visst ansvar samt rättigheter och skyldigheter (oftast alltså enligt sedvana) och att detta då skall respekteras av konventionsstaten vid myndighetsutövningen.
Vårdnadshavare, förälder, eller (som visas ovan) möjligen någon annan som också kan ses ha ett ansvar för barnet, har rätt att i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmågor ge lämplig vägledning då barnet utövar de rättigheter som tillerkänns enligt denna konvention. Barnet har sina rättigheter enligt konventionen, den förälder/person som kan bära visst ansvar för barnet, har enligt konvention rätt att bidra med råd och vägledning för att främja barnets utveckling. Myndigheterna måste respektera rätten till detta och inte förhindra att barnets utveckling kan få präglas av exempelvis en förälders vägledning. Den enda egentliga inskränkningen till detta är när det kommit fram att denna vägledning inte är till barnets bästa, samt att föräldern visat sig vara en olämplig sådan.
Konventionsstaten förbinder sig att följa denna princip om respekt för den som har lagligt ansvar för barnet och dess rätt att vägleda barnet. Detta kan visa sig intressant, speciellt vid myndighetsutövningen där alltså personer som är nära släkt till barnet har en rätt att ge vägledning och se till barnets bästa. Det är en tolkningsfråga huruvida denna rätt är så pass extensiv att den kan garanteras för den utvidgade familjen. Däremot försäkrar konventionen att barnets bästa kommer i första hand, kan man sedan tolka en situation som att en släkting till barnet kan ge god vägledning för barnets fortsatta utveckling, då skall myndigheterna inte stå i vägen för detta. Främst menas det dock att myndigheterna skall tillåta föräldrar samt vårdnadshavare att ge barnet råd och vägledning när det gäller att tillförsäkra sig de rättigheter som barnkonventionen ger barnet.