Subjektiva ansvarsförutsättningar


Den som har orsakat en skada genom en handling som avviker från normalt aktsamt beteende på ett otillåtet sätt kan bli skadeståndsskyldig för den skada som därigenom orsakas. För att skadeståndsansvar skall uppkomma krävs att vissa ansvarsförutsättningar först är uppfyllda. Dessa ansvarsförutsättningar brukar delas upp i objektiva och subjektiva ansvarsförutsättningar. Med objektiva ansvarsförutsättningar avses sådana omständigheter som inte hänförs till skadevållaren personligen. Sådana förutsättningar är att det skall ha uppkommit en skada som har drabbat någon annan samt att det handlade som orsakade skadan av någon anledning inte kan anses godtagbart. Subjektiva ansvarsförutsättningar däremot hänförs till skadevållaren personligen och utgörs av uppsåt och oaktsamhet. Ibland används även den gemensamma termen vållande (alternativt culpa). När man talar om ansvar enligt culparegeln avses ansvar för uppsåt eller oaktsamhet.

Uppsåt innebär att någon har företagit en handling med insikt om dess möjliga följder. Den som skjuter någon med en revolver har typiskt sett med uppsåt orsakat en personskada, eftersom skadevållaren givetvis insåg att skadelidanden skulle komma att skadas fysiskt av beteendet. I regel krävs inte uppsåt för att skadeståndsskyldighet skall uppkomma, varför fokus i denna artikel istället kommer ligga på oaktsamhet. Dock kan nämnas att då en handling som normalt är tillåten vidtas i syfte att vålla annan obehag förutsätts att uppsåt föreligger för att skadeståndsskyldighet skall uppkomma.

För att avgöra om skadeståndsskyldighet skall uppkomma vid en oaktsam handling måste man i grund och botten ta ställning till om skadevållaren borde ha handlat på ett annat sätt. Vid denna bedömning kan hänsyn tas till ett antal olika omständigheter. Det man egentligen försöker göra är att få fram ett normalbeteende, med vilket man kan jämföra den skadeorsakande handlingen. Inom skadeståndsrätten talas ofta om Bona Pater Familias (den gode familjefadern), vilket skall utgöra en slags standard för hur en normalt aktsam person beter sig i olika situationer. Denna standard är dock relativt förlegad, även om begreppet fortfarande ibland används.

I regel har lagregler och andra föreskrifter företräde framför sedvanan vid bedömningen om vilken aktsamhet som krävs. För att lagar och andra regler skall vara av intresse vid culpabedömningen förutsätts dock att reglerna skyddar den skadelidandes ekonomiska intressen. Vidare gäller att om straffbarhet föreligger uppkommer även skadeståndsskyldighet, eftersom skadestånd och straff har ett nära samband. Stor vikt läggs även vid regler som används inom tävlingar och sport, åtminstone om reglernas syfte är att minska skaderisken. Den som handlar inom det regelverk som gäller för sporten är i regel inte skadeståndsskyldig. Dock kom Högsta domstolen fram till att då en skada drabbade en utomstående kunde inte samma avseende fästas vid reglerna för sporten.

När man inte kan få tillräcklig vägledning från lagar och andra regler, prejudikat eller sedvana måste en fri bedömning av handlandet göras. För att bestämma vilken grad av aktsamhet som skall iakttas i det specifika fallet brukar man ta hänsyn till tre faktorer. För det första tar man hänsyn till skaderisken. För det andra tar man hänsyn till hur stor en sannolik skada kan komma att bli och för det tredje tas hänsyn till möjligheterna att undvika skadan. Vidare brukar också hänsyn tas till skadevållarens möjlighet att inse risken. För att bestämma oaktsamhetskravet görs en helhetsbedömning där de olika omständigheterna vägs mot varandra, varefter man kan avgöra om en högre grad av aktsamhet hade krävts i det aktuella fallet. Domstolen brukar i denna bedömning väga riskerna för skadorna mot kostnaderna för skadeförebyggande åtgärder. Om det är en hög skaderisk och skadorna kan väntas bli stora ställs högre krav på att en viss handling bör underlåtas eller att åtgärder för att undvika skada skall vidtas.

Bläddra bland juridiska artiklar