Inom den svenska skadeståndsrätten är utgångspunkten att den skadelidande skall få full ersättning för sin skada. Man brukar säga att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om denne inte hade drabbats av skadan. Beräkningen av skadeståndet brukar utgå från en metod som kallas för differensmetoden. Denna metod innebär att man jämför den skadelidandes ekonomiska situation efter skadan med den ekonomiska situation som troligtvis hade varit för handen om någon skada inte hade uppkommit. Skadeståndet motsvarar sedan skillnaden mellan dessa båda värden. Något som är viktigt att uppmärksamma vid skadeståndsbedömningar är att skadeståndsrätten till stora delar är uppbyggda med försäkringar i åtanke. Därför kan försäkringar och försäkringsmöjligheter avsevärt komma att påverka skadeståndet.
När det är aktuellt att bestämma omfattning av skadestånd för en person- eller sakskada behöver man ofta ta ställning till om det finns en försäkring på den skadelidandes sida och vilken verkan försäkringen i sådana fall skall tillmätas. Man kan säga att ett trepartsförhållande mellan den skadelidande, den skadeståndsskyldige och försäkringsgivaren uppkommer. Försäkringens påverkan på skadeståndet är även väldigt olika beroende på vilken sorts skada som har uppkommit och vilken slags försäkring som täcker skadan. Det finns dock tre huvudsakliga möjligheter att behandla förhållandet mellan försäkringsersättningen och skadeståndet.
En variant är att den skadelidande får försäkringsersättningen tillsammans med skadeståndet och att ersättningen inte påverkar skadeståndsskyldigheten. För den skadeståndsskyldige innebär detta att skadeståndsansvaret inte minskar med anledning av att den skadelidande har en försäkring som täcker skadan. Denna variant är vanlig vid personförsäkringar. Dessa är vanligtvis summaförsäkringar, där ersättningen är bestämd redan i förväg utan att hänsyn tas till den skadelidandes förlust i det konkreta fallet. I sådana situationer anses det vara upp till den skadelidande om han vill teckna en försäkring som ger denne rätt till mer ersättning än den ekonomiska förlust som uppkommer vid en skada.
En annan möjlighet är att försäkringsersättningen avräknas från skadeståndet, men att försäkringsgivaren träder i den skadelidandes ställe då det gäller rätt till ersättning. Detta innebär att försäkringsbolaget kan kräva den skadeståndsskyldige på det som har betalats som försäkringsersättning. För den skadeståndsskyldiges del innebär detta att denne inte behöver betala skadestånd till den skadelidande, men istället till försäkringsbolaget. Skadeståndets storlek påverkas i sådana fall inte av förekomsten av försäkring. Vid olika skadeförsäkringar är denna regel vanlig. Där kan regresskraven, d.v.s. de krav försäkringsbolaget riktar mot den skadeståndsskyldige, ha en stor ekonomisk betydelse.
Den tredje varianten innebär att försäkringsersättningen avräknas från skadeståndet, men att försäkringsgivaren inte har någon regressrätt mot den skadeståndsskyldige. För den skadeståndsskyldige innebär detta att försäkringsersättningen minskar skadeståndsskyldigheten i motsvarande mån. Då det gäller personförsäkringar brukar denna metod tillämpas då det är fråga om sådana försäkringar som den försäkrade inte har bekostat på egen hand. Sådana försäkringar kan vara socialförsäkring, ersättningar från arbetsgivare eller kollektiva privata försäkringar.