Skadestånd utgår enligt huvudregeln för vissa skador som har orsakat av ett handlande som avviker från vad som är normalt aktsamt. För att skadeståndsansvar skall föreligga förutsätts för det första att det är någon annan än den som har orsakat skadan som har drabbats av skada. Vidare förutsätts, enligt huvudregeln, att skadevållaren har varit culpös. Med detta menas att skadevållaren har varit oaktsam. Vidare krävs även att så kallad adekvat kausalitet föreligger mellan skadan och handlandet. Med kausalitet menas att handlandet skall ha orsakat skadan. Kravet på adekvans innebär en avgränsning i skadeståndsansvaret. Det är nämligen inte rimligt att alla skador skall föranleda skadeståndsansvar, vissa risker måste den skadelidande bära själv. Genom kravet på adekvans uppställs ett krav på förutsebarhet. Det skall för skadevållaren ha varit något sånär möjligt att förutse att skadan skulle inträffa. Ibland uttrycks detta som att skadan skall ligga i farans riktning eller att faran i handlandet skall ha förverkligats. Ännu en begränsning i skadeståndsansvaret görs genom den så kallade normskyddsläran, vilken skall behandlas här nedan.
Normskyddsläran kan föranleda undantag i ersättningsskyldigheten, då en skada faller utanför skyddsändamålet för den aktuella skadeståndsregeln. Som exempel kan nämnas att skadestånd inte kan utgå till en enskild person om någon annan har framkallat allmän fara, vilket är ett brottsligt handlande. Anledningen härtill är att det är allmänheten och inte den enskilde personen som är tänkta att skyddas genom regeln. Ett annat exempel är att en person smugglar in alkohol i landet och kan sälja denna till lägre priser än vad konkurrenter, som säljer alkoholen lagligt, kan göra. Konkurrenterna skadas, men de kan inte kräva skadestånd från smugglaren på grund av detta. Anledningen till det är att de regler som förbjuder smuggling snarare handlar om att man vill undvika att varor undandras skatt. Det är således en förbudsregel som skyddar det allmänna och inte en konkurrensregel. Normskyddsläran innebär att skador som är fullt påräkneliga kan komma att undantas från ersättningsskyldigheten.
I två olika rättsfall hade Högsta domstolen att pröva om ersättning skulle utgå till anhöriga till barn som hade bortrövats. Enligt en i praxis fastslagen, och sedermera lagfäst, princip kan skadestånd utgå till den som är nära anhörig till någon som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling. Sådan ersättning kan enligt praxis även utgå i vissa andra fall, där exempelvis den skadelidande har svävat mellan liv och död eller liknande situationer. Vidare kan nämnas att det som ersätts i dessa situationer är psykiska besvär som har orsakats de anhöriga med anledning av skadan. I det ena fallet var det fråga om ett ettårigt barn som hade tagits av fadern till Tunisien. I det fallet konstaterade HD att även om det aktuella brottet, egenmäktighet med barn, är ett brott som främst är begånget mot barnet var brottet i det aktuella fallet i betydande grad riktat mot barnets moder. Således ansåg HD att man kunde göra ett avsteg från skyddsintresset med regeln i detta fall. Dock bedömdes situationen annorlunda i ett annat fall där en fyraårig pojke hade blivit bortrövad. HD påpekade att brottet inte var riktat mot föräldrarna utan mot pojken och att det därför skulle krävas lagstiftning innan skadeståndsrätten kunde utvidgas. Här användes således normskyddsläran som ett argument för att föräldrarna inte skulle få ersättning.