Personskador är fysiska- och psykiska skador som drabbar människokroppen. Exempel på sådana skador är sår, brutna ben, utslagna tänder, avhuggna fingrar, hjärnskador, förgiftningar, sjukdomar, depressioner och chocktillstånd. Sakskador är fysiska skador på fast egendom och lösa föremål, exempelvis sönderslagna saker, repad lackering på bilar, fläckade kläder, förgiftade djur och matvaror. Även när egendom går förlorad räknas det som en sakskada.
Förutsättningar för skadeståndsansvar
För att ansvar ska kunna utkrävas för en skada talas det inom skadeståndsrätten om att vissa objektiva- och subjektiva förutsättningar ska vara uppfyllda. De objektiva förutsättningarna kan exempelvis vara att skada har uppstått, att skada uppstått på egendom som inte tillhör skadevållaren och att den som vållat skada har en plikt att inte göra det. Detta innebär att skadeståndsansvar inte uppstår när någon tillfogar sin egen kropp eller egendom skada.
De subjektiva förutsättningarna kretsar kring två för skadeståndsrätten viktiga begrepp, nämligen uppsåt och oaktsamhet. Dessa begrepp används för att bestämma hur stor aktsamhet som måste visas för att undgå skadeståndsansvar när en av de objektiva förutsättningarna har inträffat.
Den person som utför en aktiv handling är skyldig att beakta risken för att en skada ska uppkomma. En motsvarande regel kan inte sägas finnas för underlåtenhet att handla. Den som underlåter att handla ådrar sig som huvudregel inte skadeståndsskyldighet. För att tydliggöra vari skillnaden ligger mellan de ovan stadgade reglerna kan följande exempel studeras; Den som gör upp en eld i en skog och sedan underlåter att släcka elden svarar förmodligen för den potentiella skada elden kan orsaka på skogen, medan en person som vandrar förbi och ser den upprättade elden inte ådrar sig skadeståndsansvar för att den underlåter att släcka elden.
Från regeln om att underlåtenhet att handla inte medför skadeståndsansvar finns dock åtskilliga undantag. För det fallet att det finns en lagstadgad skyldighet att handla medför underlåtenhet att handla skadeståndsskyldighet. Det samma gäller vid ingående av avtal, där en plikt att handla till förmån för motparten i avtalsförhållande ofta uppkommer. För att sammanfatta det ovan stadgade kan sägas att den som genom en handling skapar en fara har en plikt att handla så att skador undviks. Den aktiva handlingen och underlåtenheten kan därför ses som en enhet.
Uppsåt/Vårdslöshet
Vid person- och sakskada krävs sällan uppsåt för att skadeståndsskyldighet ska uppkomma. Vid handlingar som inte är uppsåtliga måste en bedömning göras huruvida handlingen är oaktsam eller vårdslös. Tidigare användes den gode familjefadern som standard för att bedöma huruvida en handling var oaktsam eller inte. Denna tanke har mer och mer övergivits och nu mera används lagstiftning, domstolspraxis och i viss mån sedvana som måttstock. Ett exempel på betydelsen av lagstiftning finns i biltrafiken där oaktsamhetsbedömningen kan knytas till regler i trafikförordningen.
Om oaktsamhetsbedömningen inte kan knytas till någon regelsamling, domstolspraxis eller sedvana måste domstolen göra en fri bedömning. Denna fria bedömning är komplicerad och i korthet gäller det för domstolen att bedöma risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheterna att förekomma skadan och den handlandes möjligheter att inse risken för skada. Detta innebär att ju större sannolikheten för skada vid en handling är, och ju större skador som kan uppkomma, desto högre ställs kraven på att handlingen ska underlåtas eller att åtgärder ska vidtas för att förebygga skadan. Det är den skadelidande som anses ha bevisbördan för att skadevållaren har visat oaktsamhet. Oaktsamheten består dock av många faktorer varför bevisbördan ibland kan växla.