Inom den svenska skadeståndsrätten är huvudregeln att den som drabbas av en skadeståndsberättigande skada skall få full ersättning för skadan. Detta brukar uttryckas som att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om någon skada inte hade uppkommit. Skadeståndsberäkningen brukar utgå från en beräkningsmetod som kallas för differensmetoden. Differensmetoden utgår från en jämförelse av två värden. Å ena sidan har man ett konkret värde motsvarande hur situationen ser ut för den skadlidande efter skadan. Å andra sidan finns ett hypotetiskt värde motsvarande hur situationen troligtvis hade sett ut för den skadelidande om skadan inte hade inträffat. Skillnaden mellan dessa båda värden skall sedan utgöra skadeståndet. Ersättning för personskada berättigar vidare till ersättning för sjukvårdskostnader och andra kostnader för den skadelidande, inkomstförluster och ersättning för ideella skador. De ideella skadorna delas upp i två poster: ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, vilket kallas för sveda och värk, eller av bestående art, lyte och andra stadigvarande men, samt ersättning för särskilda olägenheter till följd av skadan.
Ersättningen för inkomstförluster delas upp i två delar: ersättning för förflutna inkomstförluster och ersättning för framtida inkomstförluster. Det är ersättning för de framtida inkomstförlusterna som den här artikeln kommer koncentreras på. Ersättning för framtida inkomstförluster beräknas utifrån en bedömning utifrån den skadelidandes inkomster och sysselsättning vid skadetillfället. Ersättningen kan lämnas antingen i form av livränta eller i form av ett kapitalbelopp. För det fall ersättningen är väsentlig för den skadelidandes framtida försörjning är dock huvudregeln att ersättningen skall lämnas i form av livränta, vilket innebär att den skadelidandes ersättning uppdelas på belopp som betalas ut kontinuerligt under dennes livstid.
När parterna slutligen har avgjort livräntans storlek genom dom eller avtal kan omprövning av ersättningsfrågan endast ske om de förhållanden som låg till grund för ersättning har förändrats väsentligt. Först kan uppmärksammas att det förutsätts att frågan har avgjorts slutligt. För det fall ersättningsfrågan inte har avgjorts slutligt utan har hållits öppen kan regeln inte tillämpas, vilket inte heller behövs. Syftet med lagregeln är att förhindra orimliga konsekvenser av svårigheterna med att säkert bedöma och fastställa de förhållanden som ligger till grund för ersättningsberäkningen. Tanken är att regeln endast skall tillämpas i undantagsfall och därför uppställs kravet på väsentlig skillnad, vilket bör tolkas restriktivt. Om exempelvis ersättningen har bestämts med en viss säkerhetsmarginal och skillnaden är inom denna marginal är det inte möjligt att ompröva ersättningen. Det man vill möjliggöra är en omprövning av ersättningen i fall då en oväntad förändring innebär orimliga konsekvenser för den skadelidande. När man har kunnat beakta en omständighet redan vid den första bedömningen bör omprövning inte kunna ske på grund av den omständigheten.
Anledning till omprövning kan föreligga både i fall då en väsentlig förändring i den skadelidandes möjliga inkomstbortfall och då förändringen är medicinsk. Exempelvis kan löneutvecklingen i den anställdes tidigare yrke föranleda en omprövning. För att omprövning skall ske av denna orsak krävs att förändringen är större än vad som hade kunnat förväntas vid den första prövningen och att avsteget därifrån är väsentligt. Således skall normal löneutveckling inte föranleda någon omprövning. Såväl individuell löneutveckling som allmän löneutveckling kan beaktas. Däremot skall hänsyn inte tas till den allmänna standarhöjningen i samhället eller till inflation.
Enligt Högsta domstolen skall bedömningen av ifall en väsentlig förändring har skett göras med hänsyn till den kumulativa förändringen, d.v.s. den sammanlagda förändringen, istället för en årsvis bedömning. Det som är avgörande är istället om den samlade effekten leder till en väsentlig förändring. I ett fall där de sammanlagda samordningsförmånerna sänktes med 6 % vilket motsvarande en total ersättningssänkning motsvarande 4 % ansågs en väsentlig förändring inte föreligga. Som utgångspunkt bör en väsentlig förändring föreligga om ersättningen understiger 90 % av den skadelidandes inkomstunderlag, d.v.s. det som var den skadelidandes beräknade framtida inkomster. Slutligen kan påpekas att livräntan även kan komma att nedsättas. Dock bör detta endast ske i sådana fall då det vore stötande att inte sänka ersättningsnivån.