Alla handlingar som orsakar en skada kan inte rimligtvis föranleda skadeståndsansvar och därför uppställs vissa krav för att skadeståndsansvaret skall uppkomma. Enligt huvudregeln förutsätts att någon genom oaktsamhet har orsakat någon annan skada för att skadestånd skall utgå. Vidare krävs att så kallad adekvat kausalitet föreligger. Med kausalitet menas att det är den oaktsamma handlingen som skall vara orsaken till skadan. Det skall således föreligga ett orsakssamband mellan handlingen och skadan. Adekvans innebär att orsakssambandet inte kan sträckas hur långt som helst. Endast sådana följder av handlandet som kan anses vara förutsebara skall föranleda ansvar. Detta brukar ibland uttryckas som att skadan skall ligga i farans riktning. Som nämndes ovan är huvudregeln i den svenska skadeståndsrätten att oaktsamhet krävs för att ansvar skall uppkomma. Vissa omständigheter kan föranleda att ett beteende som i annat fall hade varit oaktsamt kommer att bedömas som aktsamt.
Samtycke från skadelidanden är en sådan omständighet som kan påverka aktsamhetsbedömningen på så sätt att det skadebringande handlandet inte anses vara oaktsamt. Samtycke är en av de grunder som normalt brukar åberopas för att skadeståndsskyldighet inte skall föreligga. Även inom straffrätten kan samtycket få stor betydelse för straffansvaret. Det är dock viktigt att uppmärksamma att det finns situationer då samtycke saknar straffrättslig relevans, men likväl kan få betydelse för skadeståndsbedömningen. Dock är det också viktigt att uppmärksamma att det finns situationer då det inte spelar någon roll att den skadelidande har lämnat samtycke för att skadan anses vara för stor. Samtycket kan även avse en risk för skada. I vissa situationer där samtycke inte har lämnats uttryckligen kan det ändå av omständigheterna framgå att samtycke föreligger. Sådant samtycke brukar kallas för underförstått samtycke. Vid bedömningen av den skadeståndsrättsliga verkan av samtycke får man först utifrån omständigheterna i det aktuella fallet bedöma hur långt samtycket sträcker sig. I andra hand måste bestämmas hur långtgående verkan ett samtycke kan ges utifrån vad som är godtagbart enligt rättsordningen.
Vid idrotter och lekar av olika slag kan ofta skador uppkomma. Många av de skador som uppkommer i dessa situationer skulle i andra sammanhang vara skadeståndsgrundande. Dock läggs vid skadeståndsbedömningen stor vikt vid om reglerna vid spelet har följts. För den som följer reglerna uppkommer sällan ansvar. Dessutom kan man utgå från att de som deltar i spelet eller leken har godtagit en viss skaderisk. Är man med i leken får man leken tåla, som man brukar säga. Inom skadeståndsrätten gäller detta, men endast till en viss gräns. När spelets regler har överträtts kan det däremot bli fråga om skadeståndsansvar. Bedömningen blir även annorlunda då det är en utomstående person som har skadats. Då måste hänsyn tas till spelets farlighet såväl som huruvida man som åskådare kan anses ha accepterat en viss risk. Åskådare kan i regel inte anses ha accepterat lika stora risker som de som själva deltar i spelet.
I situationer då någon skall behandlas av sjukvården kan verkan av samtycke bli särskilt aktuellt. En patient skall samtycka före en behandling. Vilken verkan ett sådant samtycke har kan dock vara oklart. Vidare krävs att patienten har fått tillräcklig information för att samtycket skall kunna tillmätas någon relevans. Detta innebär att en patient bland annat måste informeras om riskerna med en viss behandling. Vad som händer då samtycket är otillräckligt på grund av bristfällig information ställdes på sin spets i ett fall där en kvinna opererades för höftsmärtor. Innan operationen hade kvinnan fått information om att operationen skulle luckra upp en nerv, men vid operationen var man tvungen att skära av nerven varpå följdsmärtor uppkom och kvinnan därför stämde sjukhuset. Högsta domstolen konstaterade att kvinnan borde ha underrättats om att man skulle kunna bli tvungen att skära av nerven och därför omfattade inte det samtycke som hade lämnats före operationen åtgärden. Dock konstaterade HD att skadestånd inte kan utdömdas utan vidare. Att skära av nerven var i det fallet den medicinskt riktiga åtgärden, eftersom det inte var möjligt att göra en ny operation och senare skära av nerven. Därför ansågs handlingen vara försvarlig och skadestånd utgick inte. Således kan inte skadestånd utgå enbart på den grunden att samtycke saknas.