Skadeståndsskyldighet uppkommer enligt huvudregeln då någon orsakar en skada genom en otillåten handling. För att ansvar skall uppkomma förutsätts för det första att en skada har orsakats någon annan än skadevållaren samt vanligtvis att det handlande som har orsakat skadan på något sätt avviker från vad som är normalt, önskvärt beteende. Vidare förutsätts att skadevållaren har haft viss insikt om riskerna med handlandet. Det finns dock vissa handlingar som utesluter ansvar, av den anledningen att det anses godtagbart att handlingen vidtas. Samtycke, nödvärn, nöd och tjänsteplikt är exempel på sådana omständigheter som kan föranleda ansvarsfrihet.
Nöd föreligger när hot förekommer mot liv, hälsa egendom eller något annat viktigt intresse som är skyddat av rättsordningen. Försvarliga åtgärder som vidtas i syfte att skydda något sådant intresse är inte straffbara, även om straff hade förelegat för det fall sådant hot inte hade förekommit. För att bedöma om åtgärden var försvarlig skall man väga det intresse som hotades mot den vidtagna åtgärden och det intresse som genom åtgärden har blivit åsidosatt. Som exempel på en försvarlig åtgärd kan nämnas att någon har sönder ett fönster i syfte att släcka en brand. Nödvärn föreligger när det förekommer hot mot någons liv eller hälsa, om någon olovligen försöker ta sig in i en bostad eller vägrar att lämna någons bostad vid tillsägelse. Om en ansvarsfrihetsgrund innebär att straffansvar inte föreligger uppkommer inte heller någon skadeståndsskyldighet på grund av brott. Man brukar säga att culpa, d.v.s. ansvarsgrundande vårdslöshet, inte föreligger om en ansvarsfrihetsgrund medför straffrihet. Den som handlar med tjänsteplikt ådrar sig inte heller straff- och skadeståndsansvar för sina handlingar. Exempelvis kan poliser och soldater vara tvungna att vidta åtgärder som under andra omständigheter hade föranlett både straff- och skadeståndsansvar.
Att skadelidanden själv samtycker till handlandet är en omständighet som i regel friar skadevållaren från ansvar. Klarast är de situationer då skadelidanden uttryckligen godtar att orsakas en specifik skada. Den som exempelvis lånar ut sin gamla bil för krocktest kan inte sedan kräva ersättning för skadorna som har uppkommit på bilen. I de straffrättsliga reglerna återfinns en regel som föreskriver att handlingar som begås med samtycke är straffbara endast i den mån de är oförsvarliga. Om handlingen är straffri på grund av samtycke skall inte heller skadestånd utgå. Ibland kan det dock hända att samtycket inte spelar någon roll för straffansvaret, men däremot innebär att skadeståndsansvar inte uppkommer. Uppmärksammas bör att det också kan finnas situationer då samtycket inte heller har någon relevans för den skadeståndsrättsliga bestämningen, på grund av att skadan är för allvarlig för att samtycka till. Som nämnts ovan kan samtycket gälla en viss skada. Samtycket kan också gälla en risk för skada. I andra fall kan samtycket framgå underförstått, när det inte har lämnats uttryckligen. För att utröna samtyckets omfattning får man i sådana fall utgå från vad som utifrån aktuella omständigheter är troligt och rimligt. Diskussion uppkommer ibland om skadeståndsansvar för det fall den skadelidande medvetet har tagit en risk. Härvid kan konstateras att ansvarsfrihet på grund av medvetet risktagande är aktuellt endast i extrema undantagsfall, om skadan är en personskada. Vid sakskador kan däremot större hänsyn tas till risktagande på den skadelidandes sida.