Skadeståndsskyldighet uppkommer då någon har orsakat en skada genom ett handlande som på något sätt inte är acceptabelt. Enligt huvudregeln skall ersättningen i princip försätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om den skadeståndsgrundande handlingen inte hade företagits. Detta kan jämföras med exempelvis avtalade viten, vilka ger en rätt till en förutbestämd summa. Denna summa ändras inte utan är lika stor, oberoende av skadans storlek. Svenska domstolar brukar vidare försöka beräknas skadeståndet så exakt som möjligt. Dock bör uppmärksammas att schabloner och skönsmässiga bedömningar ofta är nödvändiga.
Något om huvudregeln för skadeståndets beräknande - differensbedömningen
För att kunna bedöma skadeståndet enligt den allmänna princip som har nämnts ovan måste man göra en jämförelse mellan den skadelidandes ekonomiska situation efter skadan och hur dennes ekonomiska situation hade sett ut om skadan inte hade inträffat alls. Skadeståndet skall motsvara skillnaden mellan de båda ställningarna. Det är därför vanligt att man säger att en dylik differensbedömning utmärker skadeståndets beräkning. Denna differensbedömning är huvudregeln för hur skadestånd skall beräknas. Dock kan differensbedömningen i många situationer vara för onyanserad för att avgöra svårare rättsfrågor, då hänsyn måste tas till flera olika omständigheter.
Förekomsten av försäkring på den skadelidandes sida
Det är vanligt att man måste ta ställning till olika försäkringar som den skadelidande har tecknat vid bestämmande av skadeståndets storlek. I dessa situationer uppstår ett trepartsförhållande mellan skadelidanden, skadevållaren och försäkringsgivaren. I princip finns det tre olika sätt på vilket den situation som uppkommer i dessa fall kan lösas.
1. Skadelidanden kan få ersättning ur försäkringen samtidigt som denne får skadestånd, utan att försäkringen påverkar skadeståndets storlek. Detta skulle för den skadeståndsskyldige innebära att dennes skadeståndsskyldighet inte minskas med den försäkringsersättning skadelidanden får. Lösningen kan bli aktuell vid personförsäkring, vilken i regel är en så kallad summaförsäkring som utgår med ett förutbestämt belopp utan hänsyn till skadans storlek i det aktuella fallet. I regel anses det vara upp till skadelidanden om denne vill teckna en personförsäkring som medger rätt till ersättning för mer än den ekonomiska förlust som uppkommer vid en skada.
2. Vidare kan försäkringsersättningen komma att avräknas från skadestånden samtidigt som försäkringsbolaget inträder i den roll som skadelidanden har. I sådana fall kan försäkringsbolaget komma att kräva ersättning av skadevållaren för det belopp som har utbetalats. För skadevållaren betyder det att denne inte behöver betala ersättning till skadelidanden, men däremot till skadelidandens försäkringsbolag. Detta är vanligt vid många olika typer av skadeförsäkringar, som exempelvis sjöförsäkring.
3. Det sista alternativet innebär att försäkringsersättningen avräknas från skadelidandens skadeståndsrätt samtidigt som försäkringsbolaget inte har någon regressrätt gentemot skadevållaren. Detta skulle för skadevållaren innebära att dennes skadeståndsskyldighet minskas med försäkringsersättningen. Denna lösning tillämpas vanligtvis vid personförsäkringar som skadelidanden inte har bekostat på egen hand. Som exempel på sådana försäkringar kan nämnas ersättningar från arbetsgivare, ersättning ur olika socialförsäkringar samt ersättning ur kollektiva privata försäkringar.
Ersättning till någon annan än den som lider den direkta skadan tredjemansersättning
Med tredjemansersättning avses sådan ersättning som utgår till någon som inte är den direkta skadelidanden. Om någon exempelvis drabbas av en personskada som gör att personen inte kan arbeta kan även dennes arbetsgivare drabbas av en skada på grund av att den skadelidande inte kan fullgöra sina åtaganden gentemot arbetsgivaren. Tredjemansskador är således skador som är mer avlägsna än den direkta skadan. Enligt huvudregeln skall sådana skador inte ersättas. Anledningen härtill är framförallt att sådana skador ofta är opåräkneliga ur skadevållarens synkvinkel. Man kan även säga att skador som drabbar tredje man ligger utanför skyddsområdet för reglerna om ersättning för person- och sakskador. Dock finns vissa undantag från huvudregeln. Som exempel på ett sådant undantag kan nämnas att i vissa fall då någon blir dödad genom en skadeståndsgrundande handling kan nära anhöriga få ersättning för skador som uppkommer därigenom.