Eftersom det inte är rimligt att alla handlingar skall föranleda skadeståndsskyldighet uppsätts vissa begränsningar avseende ansvaret. För det första förutsätts att någon annan än den som har handlat har orsakats en skada. Detta innebär att om någon skadar sig själv eller sin egen egendom kan skadeståndsansvar inte uppkomma. Vidare uppställs enligt huvudregeln ett krav på culpöst beteende för att skadeståndsansvar skall uppkomma. För att ett beteende skall anses vara culpöst förutsätts att skadevållaren har varit oaktsam. Dessutom krävs, för skadeståndsskyldighet, att det föreligger så kallad adekvat kausalitet mellan skadan och handlingen. Med kausalitet menas att det är den oaktsamma handlingen som har orsakat skadan. Adekvans innebär istället att farligheten i handlandet har förverkligats genom skadan. Man brukar säga att skadan skall ligga i farans riktning. Adekvanskravet är således ett krav på påräknelighet eller förutsebarhet.
Något som kan föranleda problem är om skadan har blivit avsevärt mycket större på grund av att den skadelidande är särskilt mottaglig för skada. Det kan till exempel förhålla sig så att ett handlande som är tämligen harmlöst i andra situationer kan orsaka stora skador. I regel blir skadevållaren skyldig att utge skadestånd trots att följderna av handlandet inte direkt var förutsebara. Detta faller in under en princip om att man får ta den skadelidande som han är, eller the egg skull rule som den också kallas ibland. Principen innebär att skadevållaren får ta risken för att skadelidandens skador förvärras av tidigare besvär eller fysisk nedsatthet. Begränsningar gällande principen finns dock. Ibland kan det bli aktuellt att tala om konkurrerande skadeorsaker. Det kanske inte går att säga att det enbart var en handling som föranledde skadan. Om skadelidanden redan innan skadan hade besvär är det även möjligt att säga att skadlidanden hade orsakats dessa besvär tidigare.
Principen om att skadelidanden är försäkrad i befintligt skick är ett utslag av principen om att man får ta den skadelidande som han är. Enligt denna kan ersättning ur Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, TFA, utgå även om skadan har förvärrats av att skadelidanden var mottagligare för skada än vad som är normalt. I ett rättsfall hade en kvinna vält omkull med sin cykel på vägen till arbetet. När detta hände slog hon ut flera tänder. Tvist uppkom om hon skulle få ersättning, eftersom hon hade så mycket karies att en nästan färdig tandskada förelåg och troligtvis hade hon drabbats av tandskada ändå. HD konstaterade dock att skadan var en normal följd av sådana olycksfall och hon fick ersättning. Detta var ett utslag av att hon ansågs vara försäkrad i befintligt skick. I ett annat fall skadades en kvinna av ett föremål som träffade henne i huvudet då hon arbetade. Arbetsgivaren ansågs vara ansvarig för olyckan. Även om kvinnan före olyckan hade haft betydande neurologiska och psykiska besvär utgick ersättning. HD tog hänsyn till det tidsmässiga sambandet mellan olyckan och att kvinnan drabbades av totalarbetsoförmåga och ansåg därför att olyckan åtminstone utlöste den totala arbetsoförmågan.