I vissa situationer har en skada orsakats av flera skadevållare, varvid man måste bestämma hur ansvaret skall fördelas dem sinsemellan. För den skadelidande är det viktigt att kunna veta mot vem man kan rikta skadeståndskrav och hur stora krav som kan riktas mot respektive skadevållare. Huvudregeln inom skadeståndsrätten är att om flera är skadeståndsskyldiga skall de svara solidariskt för skadan. Med detta menas att den skadelidande kan kräva att utfå hela skadeståndet av vilken som helst av skadevållarna. Den som har betalat hela skadeståndet får i sin tur en så kallad regressrätt mot övriga skadevållare. Med regressrätt avses en rätt att återkräva den del av skadeståndet som skadevållaren har betalat för annan skadevållares räkning.
Som en första förutsättning för att solidariskt skadeståndsansvar skall kunna utdömas krävs att skadevållarna är ansvariga för samma skada. För det fall skadevållarna ansvarar för olika skador uppkommer inte något solidariskt ansvar. Inte heller om en skada kan delas upp på olika delar och skadevållarna ansvarar för olika delar uppkommer något solidariskt ansvar. Däremot krävs inte att det föreligger så kallad medveten samverkan mellan skadevållarna. Även tillfällig samverkan kan föranleda solidariskt ansvar, så länge det är fråga om en och samma skada. Som exempel på en situation då medveten samverkan föreligger kan nämnas då flera personer tillsammans misshandlar en annan person. Enligt huvudregeln tas inte heller hänsyn till om någon kan läggas till last för större grad av vållande än någon annan skadevållare. Undantag från huvudregeln om solidariskt ansvar kan dock bli aktuellt. Under vissa omständigheter kan skadestånd komma att begränsas genom så kallad jämkning och i sådana fall kan det bli aktuellt att inte tillämpa solidariskt ansvar.
Som nämndes ovan får den skadeståndsskyldige som betalar hela skadeståndanspråket en regressrätt mot övriga skadeståndsskyldiga. Härvid är det aktuellt att ta ställning till hur skadeståndsansvaret skall delas upp dem emellan. Vid denna bedömning kan hänsyn tas till ett antal olika omständigheter. Exempelvis beaktas om någon av skadevållarna kan anses vara huvudansvarig, om någon har handlat på uppmaning av annan, om någon har en större andel i orsakandet av skadan eller om någon av skadevållarna har ett större intresse av handlandet. Om inte alla skadevållare har handlat med uppsåt är i regeln graden av vållande den viktigaste faktorn för att bestämma skadeståndet. Dessa principer kan i regel också tillämpas i situationer där flera svarar enligt principalansvar. Med principalansvar menas att någon svarar för annans vållande. I vissa situationer kan även särskilda omständigheter föranleda en fördelning på andra grunder än de ovannämnda. Exempelvis finns ibland avtal om ansvarsfördelning.
För det fall någon ansvarar enligt strikt ansvar, d.v.s. att ansvar uppkommer även utan oaktsamhet, brukar denne har regressrätt mot den som svarar på grund av vållande, d.v.s. oaktsamhet eller uppsåt. I sådana situationer kan även principalansvar räknas som strikt ansvar, även om det inte gör det annars. Då det är fråga om flera personer som har strikt ansvar råder stor osäkerhet kring vad som gäller. Ofta utgår man från vad som föreskrivs i olika speciallagar för att se om de reglerna kan tillämpas på den aktuella situationen. I rättspraxis har i andra fall räknats med en hälftendelning som utgångspunkt vid strikt ansvar. Dock kan slutligen påpekas att detta är ett utslag av en skälighetsprincip som bör kunna betraktas som en huvudregel inom den svenska skadeståndsrätten, d.v.s. att ansvaret skall fördelas utifrån vad som är skäligt.