Huvudprincipen inom skadeståndsrätten är att den som drabbas av en skada skall få full ersättning. Man brukar uttrycka det så att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om någon skada inte hade uppkommit. Hur mycket som lämnas brukar beräknas med den så kallade differensmetoden. Enligt denna metod skall skadeståndet motsvara skillnaden mellan den ekonomiska situation som har uppkommit efter skadan och den ekonomiska situation som troligtvis hade förelegat om någon skada inte hade inträffat. Vid personskador lämnas ersättning för sjukvårdskostnader och andra kostnader för den skadelidande, inkomstförluster samt för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte och andra stadigvarande men).
När inkomstförlusten skall bestämmas utgår man från en beräkning av vilken framtida inkomst som den skadelidande hade haft om denne inte hade skadats. Detta kallas för inkomstunderlaget. För att bestämma vilken framtida inkomst den skadelidande skulle ha haft tas hänsyn till den skadelidandes sysselsättning och lön vid skadetillfället. Man kan dock också ta hänsyn till väntade ökade inkomster exempelvis på grund av byte av arbete eller befordran. Däremot skall inte en väntad allmän standardhöjning i samhället beaktas vid bedömningen. Att pengarnas värde sjunker genom inflation kompenseras genom att ersättningen kan lämnas i form av livränta. I regel tas inte hänsyn till skattemässig påverkan av nettoinkomsten. Däremot kan undantag bli aktuellt då ett speciellt förhållande föreligger och det därför skulle innebära ett alltför stort avsteg från principen om att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skada inte hade uppkommit. Exempelvis togs i ett fall hänsyn till att den skadelidande var anställd vid EU och därför hade en annan skattemässig ställning än andra.
Beräkningen av framtida inkomstförluster kan bli krångligare då den skadelidande inte hade någon anställning vid skadetillfället. För det första kan nämnas att i ett fall där skadelidanden var arbetslös då skadan uppkom togs hänsyn till att han antagligen hade fått anställning om skadan inte hade uppkommit. För den som är egenföretagare kan ersättning lämnas för försäkrad inkomstutveckling i företaget. Någon som utför hushållsarbete hemma kan få ersättning för hjälp med sådant arbete i framtiden. Om någon endast tillfälligt utför hushållsarbete hemma beräknas ersättningen med beaktande att denne hade kunnat börja förvärvsarbeta i framtiden. Om den skadelidande är ung och aldrig har haft möjlighet att komma ut i arbetet brukar beräkningen ske utifrån ett antagande om en genomsnittlig inkomst för personer utan högre utbildning. Om det finns omständigheter som talar för att den skadelidande skulle ha fått en högre inkomst kan ersättningen komma att justeras uppåt. I ett fall där en tvåårig pojke på grund av en skallskada blev mentalt efterbliven utgick ersättningen istället från vårdkostnaderna för att ge honom den vård och tillsyn som han skulle behöva.
Ersättningen för framtida inkomstförluster kan antingen utgå som kapital eller som livränta. Traditionellt lämnades ersättningen alltid i form av livränta, men idag finns större möjligheter för den skadelidande att själv bestämma hur ersättningen skall lämnas. Om ersättningen utgår som kapital lämnas ersättningen som ett engångsbelopp. Lämnas den istället som livränta delas ersättningen upp för att lämnas ut kontinuerligt under den skadelidandes livstid. Ersättningen kan även fastställas som livränta jämte ett engångsbelopp. Om ersättningen har väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning skall enligt huvudregeln ersättningen utgå i form av livränta. Dock kan undantag göras om särskilda skäl talar däremot. Om skäl föreligger kan även en fastställd livränta utbytas helt eller delvis mot ett kapitalbelopp.
Visas förmåner, så kallade avräkningsförmåner, skall avräknas från skadeståndet och således minska den skadeståndsskyldiges ansvar. Först kan nämnas ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring, varmed menas socialförsäkringar såsom arbetsskadeersättning, sjuklöneersättning eller arbetslöshetsersättning. Avräkning skall även göras för privata försäkringar som utgör anställningsförmåner, d.v.s. som bekostas av arbetsgivaren. Däremot kan individuella förmåner, som privata försäkringar som har tecknats av den skadelindande själv, erhållas utan avräkning.