Det så kallade International Patent Classification-systemet (IPC) instiftades 1971 samt trädde i kraft 1975. IPC är ett internationellt enhetligt patentklassificeringssystem, som alltså är grundat på internationella överenskommelser och administreras av WIPO (FN:s immaterialrättsliga organ). Alla patent, såväl som patentansökningar, måste klassificeras (det skall alltså anges vilken klass som patentet/patentansökan och den aktuella uppfinningen tillhör) enligt IPC-systemet. Patentklassificeringssystemet behövs bland annat av praktiska skäl, exempelvis för att underlätta sökandet bland de stora mängder patentansökningar och patent som återfinns hos de olika patentmyndigheterna runt om i världen. Klassificeringssystemet underlättar när man vill se vad det finns för patent på ett visst område då söker man inom den klass som det gäller. Därmed förenklar IPC även den så kallade nyhetsgranskningen samt kontrollen av uppfinningshöjden i samband med bedömandet av huruvida en patentansökning skall beviljas eller inte.
För att översiktligt beskriva hur IPC:s indelning i klasser fungerar, så kan det inledningsvis sägas att klassificeringen är indelad i olika nivåer. Den första nivån är indelad i vad som kallas för sektioner. Det finns åtta olika sektioner (A-H), som är namngivna på ett sätt som syftar till att förklara vad som ingår i respektive sektion. För att ta ett exempel så har kategori H titeln Electricity. I vissa fall har även sektionerna så kallade subsektioner, med titlar som närmare beskriver vad som ingår där, men dessa utgör inte officiellt en egen nivå. Därefter är sektionerna indelade i klasser, som alltså är den andra nivån. Klassernas titel anger närmare vad som ingår i respektive klass. Klasserna är, i sin tur, indelade i subklasser den tredje nivån. Även subklasserna har titlar, som i ännu större detalj beskriver vad som omfattas av respektive subklass. Subklasserna indelas i grupper, som utgör den fjärde nivån. I vissa fall finns det även en femte nivå; subgrupper. Också grupper och subgrupper har titlar som definierar vad som ingår där. Ett visst patent placeras alltså i en viss sektion, därefter i en viss klass, sedan i en specifik subklass och slutligen i en grupp (samt eventuellt också i en subgrupp). I somliga speciella fall kan ett patent komma att klassas i mer än en grupp.
Ovanstående beskrivning av IPC-systemet är som sagt mycket kortfattad; för en lekman är det definitivt inte lätt att förstå sig på hur det hela fungerar. Det är därmed kanske tur att man som patentsökande/patenthavare inte själv behöver klassa sitt patent, utan det är istället vanligtvis den patentmyndighet som behandlar en specifik patentansökan som också klassar den. Nämnvärt är även att det utöver IPC finns ett ännu mer detaljerat system som kallas för ECLA. ECLA är EPO:s (det europeiska patentverkets) klassificeringssystem.