En patenthavare har, enligt grundregeln, ensamrätt till att yrkesmässigt utnyttja sin patentskyddade uppfinning. Om en obehörig part kränker denna ensamrätt, innebär det att ett patentintrång har begåtts. Man talar ofta om piratkopiering i samband med patentintrång, såväl som när det gäller intrång i andra immateriella rättigheter. Man syftar då ungefär på att någon, i allmänhet i en större skala, begår intrång genom att olovligen tillverka och sälja produkter (piratkopior) som någon annan har rättigheterna till. Vissa länder, exempelvis runtom i Asien, har fått något av ett dåligt rykte på grund av att mycket piratkopiering sker där. Ett omfattande arbete med att minska förekomsten av piratkopiering och stärka skyddet för immateriella rättigheter har därför ägt rum de senaste åren, bland annat genom WTO:s verksamhet. Det skall dock inte förnekas att många av problemen fortfarande kvarstår. I fall av piratkopiering är intrångsmakarna ofta fullt medvetna om olagligheten i sina gärningar. Så är emellertid inte alltid fallet i samband med intrång; ibland sker intrång snarare av misstag. Det är inte heller alltid så att det är helt enkelt att avgöra vad som faktiskt utgör ett intrång, ifall det inte rör sig om ren kopiering av en skyddad produkt. Frågan blir därför ofta vad som mer exakt ingår i ett patents skyddsomfång när är något så pass likt någon annans patentskyddade uppfinning att det blir fråga om ett intrång?
Patentets skyddsomfång
Det skall handla om ett yrkesmässigt utnyttjande av uppfinningen för att det skall räknas som ett intrång. Exakt vad som utgör yrkesmässigt utnyttjande skall inte närmare diskuteras här, istället kommer följaktligen vad som egentligen utgör den skyddade uppfinningen (och därmed vad som utgör intrång) att behandlas. Vid bedömningen av huruvida ett patentintrång kan anses ha skett tar man framförallt hänsyn till de så kallade patentkraven. Förutsatt att de är rätt formulerade, så är tanken att patentkraven skall beskriva själva uppfinningen. Har man misslyckats alltför grovt i utformningen av patentkraven får man så att säga skylla sig själv, då det alltså främst är patentkraven som definierar patentets skyddsomfång. Om det behövs kan man även ta hjälp av den beskrivning av uppfinningen som ingår i patentet för att klargöra vad patentkraven innebär, men inget som inte går att tolka in i patentkraven kan normalt anses ingå i patentet.
Ekvivalensläran
Det kan vara nog så komplicerat att komma fram till gränserna för patentets skyddsomfång. När man emellertid väl har kunnat konstatera vad patentet omfattar, så är nästa steg att avgöra ifall det faktiskt skett ett intrång i patentet. Kommer man då exempelvis fram till att den misstänkte intrångsmakaren erbjudit en produkt, som är identisk med den patentskyddade uppfinningens skyddsomfång, till försäljning eller liknande är det därmed klarlagt att ett intrång begåtts. En något knepigare situation kan uppstå ifall den misstänkt intrångsgörande produkten inte är helt identisk med den skyddade uppfinning, utan bara lik. När blir likheten så stor att det utgör intrång? Som svar på denna fråga har det inom patenträtten utvecklats något som kallas för ekvivalensläran. Helt kortfattat innebär ekvivalensläran att inte bara vad som ordagrant kan tolkas in i patentkraven ingår i patentets skyddsomfång, utan uppfinningen får något av ett omkringliggande, extra skydd. Vid definieringen av vad detta extra skydd skall omfatta utgår man från en teoretisk fackman, som antas ha normala kunskaper om uppfinningen. De eventuella förbättringar eller andra modifieringar, som denna teoretiska fackman skulle anse vara näraliggande den aktuella uppfinningen, menar man ingår i patentets skyddsomfång. Ekvivalensläran kan framstå som väldigt teoretisk och ganska svår att förstå vilket den också är. Kontentan är emellertid att det i slutändan är upp till domstolen att avgöra huruvida ett patentintrång skett eller inte och ekvivalensläran kan vara till hjälp i denna bedömning.