Som patenthavare kan man bevilja någon annan en licens, som medför att denna andra part får lov att utnyttja den aktuella uppfinningen enligt de villkor som man kommit överens om. Patenthavaren blir då licensgivare och den andra parten licenstagare. I ett licensavtal stadgas typiskt sett i vilken omfattning licenstagaren skall få lov att utnyttja uppfinningen. Det kan gälla om licenstagaren skall tillåtas att utnyttja uppfinningen på alla sätt som denne önskar, eller om exempelvis endast försäljning av uppfinningen skall ingå. Man bör också avtala om huruvida några geografiska begränsningar skall gälla licensgivaren kanske har patent för uppfinningen i flera olika länder, men licenstagaren kan till exempel tillåtas att utnyttja uppfinningen enbart i Sverige. Under hur lång tid licensavtalet skall vara gällande bör förstås avtalas om. Hur stor ersättning som licenstagaren skall betala till licensgivaren måste också avtalas om; vid vilken tidpunkt betalning skall ske samt ifall ersättningen skall utgöras av en fast summa eller om den skall beräknas enligt något angivet sätt. Praktiskt att avtala om är dessutom huruvida licensen skall vara vad som kallas för enkel eller exklusiv. Vidare avtalar man ofta om ifall licenstagaren skall ha rätt att ge någon annan part en så kallad underlicens.
Utöver de ovan nämnda, ganska så grundläggande, villkoren kan man i ett licensavtal även avtala om ifall annat än just rätten till den patenterade uppfinningen skall ingå i avtalet. Det är vanligt att licens också ges till så kallad know-how, som har anknytning med uppfinningen. I begreppet know-how kan allt möjligt inkluderas. I samband med tekniklicenser kan det omfatta exempelvis särskilda kunskaper som licensgivaren fått om tekniken i förbindelse med utvecklandet av uppfinningen, erfarenheter som insamlats då uppfinningen använts etcetera. I vissa situationer kan en licens i det närmaste vara meningslös ifall inte know-how ingår; ifall licenstagaren inte får ta del av den know-how som finns kan det vara svårt att utnyttja uppfinningen på det sätt som tänkts. Know-how utgör emellertid i allmänhet företagshemligheter och det kan därför vara väldigt viktigt för licensgivaren att i licensavtalet noga specificera i vilken utsträckning licenstagaren får ta del av dessa uppgifter, hur informationen skall hemlighållas (krav på sekretess) och dylikt.
Bland andra vanligt förekommande villkor i licensavtal kan nämnas så kallade grant back-klausuler. En grant back-klausul kan beskrivas som motsatsen till det som nämnts i stycket ovan (att licensgivaren beviljar licenstagaren tillgång till sin know-how). En grant back-klausul innebär typiskt sett att licenstagaren är skyldig att ge licensgivaren tillgång till eventuell know-how som uppkommer i samband med att den licensierade uppfinningen utnyttjas. Det kan vara så att licenstagaren upptäcker nya aspekter hos uppfinningen, kommer fram till nya användningsområden, hittar på sätt att förbättra uppfinningen och så vidare. Licensgivaren är då ofta angelägen om att bli meddelad om eventuella förbättringar med mera.
Som licensgivare kan man även önska inkludera en så kallad icke-angreppsklausul i licensavtalet. En icke-angreppsklausul innebär att licenstagaren avtalar bort sin rätt att angripa det aktuella patentets giltighet. I vissa situationer, som inte kommer att diskuteras närmare här, kan ett meddelat patent komma att förklaras ogiltigt. Som licenstagare kan man dock alltså i viss mån komma att hindras från att yrka på ogiltigförklaring av licensgivarens patent, ifall det finns en icke-angreppsklausul.
Slutligen kan nämnas att man vid utformandet av licensavtal bör iakttaga bland annat konkurrensrättslig lagstiftning, då vissa sorters avtalsvillkor kan bedömas vara otillåtna med anledning därav.