Grundregeln är att det är den person som gjort en uppfinning (uppfinnaren) som har rätt att söka patent för denna uppfinning. Det finns dock ett antal sätt på vilka rätten till uppfinningen, och därmed rätten att söka patent, kan övergå till någon annan. Rättighetsinnehavaren kan vara såväl en fysisk som en juridisk person (exempelvis ett företag).
Som uppfinnare står det en fritt att välja att till exempel sälja uppfinningen till någon annan, med följden att rättigheterna till uppfinningen/rätten att söka patent på så sätt övergår till köparen. Kanske ett av de vanligaste sätten som rätten till en uppfinning kan övergå till någon annan på gäller emellertid situationen att uppfinnaren är anställd på ett företag; i flera fall kan anställningen resultera i att rätten till uppfinningen kommer att tillfalla arbetsgivaren. Nämnvärt är att ifall det är någon annan än uppfinnaren som ämnar söka patent för en uppfinning, så skall den nye rättighetsinnehavaren i patentansökan ange grunden för sin rätt till uppfinningen alltså beskriva på vilket sätt/varför rätten till uppfinningen övergått till denne. Nedan följer en redogörelse för de viktigaste reglerna rörande arbetsgivares rätt till arbetstagares patenterbara uppfinningar.
De arbetstagare som omfattas av lagstiftningen är, som huvudregel, alla i enskild eller allmän tjänst, alltså i stort sett alla anställda i företag, kommunal eller statlig verksamhet och så vidare. Bland annat vissa lärare vid universitet undantas dock uttryckligen från reglerna, och det finns även en viss möjlighet för den anställde och arbetsgivaren att i anställningsavtal eller liknande komma överens om att andra villkor skall gälla. Den uttalade grundprincipen är att arbetstagare har lika stor rätt till sina uppfinningar som alla andra uppfinnare har, om än med de begränsningar som följer av den aktuella lagstiftningen.
I vilka fall kan då arbetsgivaren ha rätt till arbetstagarens uppfinning? Det mest avgörande är vilka arbetsuppgifter som arbetstagaren har samt inom vilket verksamhetsområde som arbetsgivaren är verksam. Om arbetstagaren har forskning eller uppfinnarverksamhet som sina främsta arbetsuppgifter och en uppfinning till största del har tillkommit som en följd av detta, så är huvudregeln att arbetsgivaren har rätt till uppfinningen, för det fall att uppfinningens användningsområde också faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde exempelvis när en anställd på ett läkemedelsföretag uppfinner ett nytt läkemedel. Det samma gäller ifall en arbetstagare konstruerar en uppfinning direkt på uppmaning av arbetsgivaren (exempelvis ifall uppfinningen kan ses som lösningen på en närmare angiven uppgift som arbetsgivaren gett arbetstagaren att utföra i tjänsten). Något beroende på de närmare omständigheterna kan arbetsgivaren i dessa situationer alltså ha rätt att, helt eller delvis, överta uppfinnarens rättigheter till uppfinningen.
För det fall att en uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde på något annat sätt har tillkommit i samband med anställningen har arbetsgivaren inte nödvändigtvis rätt att fullständigt överta rättigheterna till uppfinningen, men kan likväl ha rätt att få använda uppfinningen i sin verksamhet (en slags tvångslicens, kan man kanske säga). I ett sådant fall kan arbetsgivaren vidare ha en sorts förköpsrätt under en viss tidsperiod; arbetsgivaren kan bedömas ha företräde framför andra när det gäller att exempelvis köpa de fullständiga rättigheterna till uppfinningen från arbetstagaren. Om det skulle vara så att arbetstagaren konstruerat en uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, men saknar samband med anställningen (exempelvis om arbetstagaren uppfunnit något på sin fritid), så kan arbetsgivaren även i detta fall ha företräde framför andra parter vad gäller att exempelvis licensiera eller köpa rättigheterna till uppfinningen.
Om arbetstagaren konstruerat en uppfinning vars användningsområde faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde så har arbetstagaren en skyldighet att snarast anmäla detta till arbetsgivaren. Arbetsgivaren har därefter fyra månader på sig att anmäla sitt intresse för uppfinningen till arbetstagaren. Under dessa fyra månader, eller fram till dess att arbetsgivaren tackat nej till uppfinningen, får arbetstagaren inte utan arbetsgivarens samtycke förfoga över uppfinningen detta bland annat för att inte riskera att uppfinningen blir allmänt känd, vilket skulle kunna leda till att det inte går att söka patent för den. Inte heller arbetsgivaren får lov att hur som helst offentliggöra eller på annat sätt obehörigen röja information angående uppfinningen. För det fall att arbetsgivaren önskar överta hela eller delar av arbetstagarens rätt till uppfinningen, så har arbetstagaren rätt till en skälig ersättning. Detta gäller oavsett om arbetsgivaren och arbetstagaren innan dess att uppfinningen tillkom hade avtalat om att ingen ersättning skall betalas ut för rätten till arbetstagarens uppfinningar. Vad som är en skälig ersättning skall bestämmas utifrån exempelvis uppfinningens värde, hur stor betydelse anställningen haft för uppfinningens tillkomst samt hur stor del av rättigheterna som arbetsgivaren faktiskt övertar. Ifall uppfinningen tillkommit endast som en följd av arbetstagarens arbetsuppgifter, på det sätt som inledningsvis diskuterats i stycket ovan, så kan bedömningen komma att bli att arbetstagaren inte har rätt till någon ersättning utöver sin ordinarie lön.
En arbetsgivare kan även ha viss rätt till en (före detta) arbetstagares uppfinningar också efter det att anställningen upphört. Om arbetstagaren, inom sex månader från det att anställningen upphörde, söker patent på en uppfinning vars användningsområde faller inom den tidigare arbetsgivarens verksamhetsområde och om konstrueringen av uppfinningen kan sägas utgöra en viktig del av arbetstagarens tidigare arbetsuppgifter, så gäller för detta fall samma regler som det gör ifall uppfinningen konstruerats medan arbetstagaren fortfarande var anställd; arbetsgivaren kan därmed ha rätt till uppfinningen. Arbetsgivarens rätt till uppfinningen kan emellertid falla bort ifall arbetstagaren kan visa att uppfinningen sannolikt konstruerats efter det att anställningen upphörde. Slutligen bör det observeras att arbetsgivaren och arbetstagaren kan avtala om att det längre än sex månader efter avslutad anställning skall gälla vissa begränsningar i arbetstagarens rätt att förfoga över uppfinningar som tillkommit efter anställningens upphörande dock får ett sådant avtal som längst gälla i ett år efter det att anställningen upphörde.