Patent har sedan länge spelat en stor roll inom bland annat industrin. På grund av den växande globaliseringen insåg man därför tidigt behovet av en harmoniserad internationell reglering på området. Redan år 1883 uppkom Pariskonventionen för industriellt rättsskydd, som berör exempelvis patent. Sedan dess har Pariskonventionen uppdaterats ett antal gånger och är därmed fortfarande av betydelse för den patenträttsliga regleringen.
Bland huvuddragen i Pariskonventionen kan nämnas skapandet av Parisunionen samt de villkor som gäller för denna. I och med att ett land godkänner Pariskonventionens regler blir det medlem i Parisunionen, vilket exempelvis har som följd att landets lagstiftning måste erbjuda ett visst minimiskydd för patent och andra immateriella rättigheter. Så kallad nationell behandling måste erbjudas medborgare från ett annat land som också är medlem i Parisunionen. Detta innebär att det patenträttsliga skydd som finns att tillgå för landets egna medborgare måste finnas tillgängligt även för andra, sämre villkor får alltså inte tillämpas för personer av en annan nationalitet. Man måste vidare erbjuda vad som kallas för prioritet i samband med patentansökningar. Ifall en första patentansökning för en viss uppfinning gjorts i ett medlemsland och sökanden därefter ansöker om patent även i ett annat medlemsland inom 12 månader, så räknas det som om den andra ansökan skett samtidigt som den första. Man får alltså prioritet framför eventuella andra patentansökningar rörande samma uppfinning som kan ha inkommit under tolvmånadersfristen. Dessutom har händelser som annars hade kunnat inverka menligt på det nyhetskrav som finns för att ett patent skall kunna beviljas ingen påverkan under dessa 12 månader.
En annan viktig regel, som Pariskonventionen fastställer, är att patent som beviljats i de olika medlemsländerna är fristående från varandra. Det fall att ett patent exempelvis blir ogiltigförklarat i ett medlemsland påverkar därmed inte giltigheten hos patent som beviljats i andra medlemsländer, även om de rör samma uppfinning och har samma rättighetsinnehavare. Det är numera FN:s organ för immaterialrättsliga frågor, World Intellectual Property Organization (WIPO), som ansvarar för Pariskonventionen och dess verkningar.
En annan konvention som WIPO ansvarar för, och som har stor betydelse för patenträtten, är Patent Law Treaty (PLT). Syftet med PLT, som uppkom år 2000, är framförallt att ytterligare harmonisera patentlagstiftningen runt om i världen. Det är främst regler rörande patentansökningsprocessen som man eftersträvat att förenkla och samordna. Bland annat så ställer PLT upp vissa minimikrav rörande hur förmånligt ett lands patentlagar måste vara för den som ämnar söka patent.
WTO (World Trade Organization/Världshandelsorganisationen) har tillsett att ett avtal kallat TRIPS (Trade-related aspects of intellectual property rights) har kommit till. TRIPS-avtalet berör patent, men även andra immateriella rättigheter. WTO är förstås främst inriktat på frågor som rör handel. Dock har man ansett att en välfungerande handel förutsätter att det i de olika medlemsländerna finns ett grundläggande och någotsånär enhetligt immaterialrättsligt skydd. Även i TRIPS finns därför regler som stadgar att WTOs medlemsländer måste erbjuda ett visst minimiskydd för exempelvis patent. Som exempel på en viktig regel i TRIPS kan nämnas den så kallade mest gynnade nation-principen, vilken innebär att de olika medlemsländerna är skyldiga att behandla alla medlemsländer lika gynnsamt; inget land får favoriseras eller behandlas sämre i jämförelse med något annat land. Det finns även en regel om nationell behandling, motsvarande den som återfinns i samband med Pariskonventionen.
Länder som är medlemmar i Parisunionen kan vidare vara medlemmar i Patent Cooperation Treaty (PCT). Även PCT förvaltas av WIPO. Huvudsyftet med PCT är skapandet av ett internationellt patentsystem. PCT-systemet ämnar förenkla det annars ofta mycket omfattande arbetet med att ansöka om patent i en mängd olika länder; istället för att lämna in separata ansökningar i respektive länder kan man alltså (något förenklat) lämna in en enda ansökan och därefter designera i vilka PCT-länder man vill ansöka om patent.
Sveriges medlemskap i EU har haft stor betydelse på patentområdet. Förutom att själva patentlagstiftningen harmoniserats inom EU, så har även ett europeiskt patentsystem uppkommit via European Patent Convention (EPC). Man kan säga att på motsvarande sätt som PCT fungerar internationellt, fungerar EPC inom EU (plus några få andra europeiska länder som deltar i EPC-samarbetet). En EU-motsvarighet till det svenska Patent- och registreringsverket har skapats, kallat European Patent Office (EPO). Enligt EPC är det alltså möjligt att lämna in en patentansökan till EPO, för att därmed kunna beviljas patent inom EPC:s olika medlemsländer. Det finns även planer på ett system som skulle innebära att man kan ansöka om ett så kallat gemenskapspatent. I och med detta skulle man inte behöva ha flera olika nationella patent, utan istället skulle gemenskapspatentet gälla inom hela EU.