Ett patent utgör en så kallad immateriell rättighet. Varumärken och upphovsrätter är exempel på andra immateriella rättigheter. Till skillnad från vad som gäller för upphovsrätter, och i vissa fall för varumärken, så kan aldrig en patenträttighet uppkomma av sig själv utan man måste alltid ansöka om att beviljas ett patent. Vad kan då utgöra ett patent eller, kanske mer korrekt formulerat, vad är möjligt att patentera? I lagstiftningen gällande patent ställs det upp ett antal regler rörande vad som är patenterbart. De kanske mest grundläggande kraven för att man skall kunna beviljas ett patent är att;
det skall röra sig om en uppfinning,
uppfinningen skall kunna tillgodogöras industriellt.
Kravet på att man endast kan beviljas patent för något som kan anses utgöra en uppfinning innebär bland annat att så kallade rena upptäckter inte kan patenteras. Det är dock inte alltid så lätt att avgöra vad som anses vara en upptäckt och vad som anses vara en uppfinning. Detta gäller särskilt på bioteknikområdet det är i viss utsträckning möjligt att patentera exempelvis (delar) av mänskliga gener/DNA samt kemiska föreningar som förekommer i naturen, trots att själva förekomsten av dessa uppenbarligen inte utgör någon uppfinning. Uppfinningskravet har även delvis som följd att en avgränsning sker mot andra immateriella rättigheter. I lagstiftningen anges till exempel uttryckligen att en konstnärlig skapelse aldrig anses utgöra en uppfinning, den skyddas istället huvudsakligen av upphovsrätten. Som huvudregel kan man inte heller patentera ett datorprogram enligt svensk lagstiftning, utan datorprogram skyddas också i allmänhet av upphovsrätten, men även i detta fall finns det undantag. Kravet på att uppfinningen skall kunna tillgodogöras industriellt kan tyckas vara något oklart, men det medför exempelvis att nonsensuppfinningar som regel inte är patenterbara uppfinningen skall ha något praktiskt användningsområde.
För att något skall gå att patentera, så finns det vidare krav på att uppfinningen skall utgöra en nyhet samt att det måste finnas en viss så kallad uppfinningshöjd. Nyhetskravet medför att uppfinningen, som grundprincip, måste vara ny i förhållande till vad som blivit känt före dagen för patentansökan. Som vad som blivit känt räknas allt som på något sätt blivit allmänt tillgängligt: till exempel uppfinningar som säljs kommersiellt, som används offentligt, som det publicerats artiklar om, etcetera, och det gäller i hela världen. Att lägga märke till är även att man inte får lov att själv göra sin egen uppfinning, som man ämnar söka patent för, känd sker detta kan det ha som följd att patent inte kan beviljas. Kravet på uppfinningshöjd innebär att, förutom att uppfinningen skall vara ny, så skall den också väsentligen skilja sig ifrån de uppfinningar som tidigare var kända. Man kan som regel alltså inte få patent på en uppfinning som endast består av en mycket liten utveckling av en annan, tidigare uppfinning.
Det är som huvudregel uppfinnaren som kan söka patent för sin uppfinning, men denna rätt kan komma att övergå till andra (det kanske vanligaste exemplet är att uppfinnarens arbetsgivare övertar rätten). Att man beviljas patent innebär, som huvudregel, att man får ensamrätt till att yrkesmässigt utnyttja uppfinningen. Begreppet yrkesmässigt utnyttja inkluderar bland annat att tillverka, marknadsföra och sälja uppfinningen.