Att vara patentinnehavare innebär, som grundregel, att man har ensamrätt att yrkesmässigt använda uppfinningen. Det finns dock ett antal undantag från ensamrätten. Ett av de viktigaste undantagen, vilket närmare kommer att diskuteras nedan, utgörs av den så kallade konsumtionsprincipen.
Konsumtionsprincipen gäller inom EES-området och innebär att när en patentskyddad vara så att säga släppts ut på marknaden i något EES-land, av patentinnehavaren själv eller av någon annan som har tillstånd till det (exempelvis en licenstagare), så inträder konsumtion av patenträttigheterna. Denna konsumtion medför att den patentskyddade varan enligt huvudregeln därefter fritt kan färdas inom EES, den som köpt varan kan alltså sedermera till exempel sälja den till någon annan, utan att patentinnehavaren kan förhindra försäljningen med hänvisning till sin ensamrätt. Det faktum att konsumtionsprincipen gäller just inom EES innebär att ifall patenthavaren säljer varan i ett land utanför EES, så inträder ingen konsumtion. Patenthavarens ensamrätt innebär alltså att denne kan förhindra att varan importeras från ett land som ej är medlem i EES.
Anledningen till att konsumtionsprincipen existerar är främst den princip om den fria marknaden som finns inom EU (och som, i stort, även gäller inom EES). Den konsumtionsprincip som gäller kallas för regional konsumtion; i och med att varan släpps ut i ett EES-land inträder alltså konsumtion av patenträttigheterna i alla EES-länder. Bakgrunden till att regional konsumtion inträder är att ifall konsumtion skulle inträda i exempelvis endast det land där varan släppts ut, så skulle det förhindra den fria handeln mellan de olika EES-länderna patentinnehavaren skulle då kunna dela upp marknaden i de respektive länderna och bland annat kunna begära varierande pris för varan i de olika länderna. Att regional konsumtion inträder hindrar förstås inte patentinnehavaren från att själv sälja varan till olika pris i olika länder, men rättighetskonsumtionen har ändå en prisutjämnande effekt eftersom det i allmänhet är fritt fram för andra aktörer att köpa varan i ett land med lågt pris och därefter sälja den i ett land där priset är högre detta kallas för parallellimport.
För ett något mer konkret exempel: Patentinnehavaren säljer varan för 100 kr i land A och för 200 kr i land B. Importören köper varan i land A och säljer den därefter i land B för 150 kr. På detta sätt lyckas importören själv tjäna pengar på att importera varan (även om förtjänsten förstås också är beroende av omkostnader etc, men det är inte relevant i detta förenklade exempel) samt bidrar även till att prisnivån i land B sänks.
Slutligen kan nämnas att om situationen är sådan att patentinnehavaren blivit tvungen att, mot sin vilja, ge någon annan en så kallad tvångslicens så är reglerna rörande konsumtion av patenträttigheterna något annorlunda. Om innehavaren av en tvångslicens (lagligen, med grund i licensen, men mot patentinnehavarens vilja) släpper ut varan på marknaden i ett EES-land inträder inte nödvändigtvis någon konsumtion, utan det kan finnas vissa möjligheter för patentinnehavaren att hindra att varan därefter förs in och säljs i ett annat EES-land.