Som patenthavare har man, som huvudregel, ensamrätt till att yrkesmässigt utnyttja sin patenterade uppfinning. I praktiken får man som patenthavare alltså ett slags monopol på uppfinningen. Så är även fallet vad gäller andra så kallade immateriella rättigheter, till exempel upphovsrätter eller varumärken. Detta kan tyckas något märkligt, då det samtidigt finns konkurrensrättsliga regler som har som syfte att bland annat motverka monopol. Det samhälleliga värdet som förekomsten av immateriella rättigheter innebär har emellertid ansetts uppväga den eventuellt negativa effekt som deras monopol medför. Det finns dock vissa situationer då konkurrensrätten trots allt resulterar i att man som patenthavare inte får utnyttja sitt patent hur som helst en praktiskt viktig situation är i samband med licensavtal.
Den konkurrensrättsliga lagstiftningen syftar till att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens på marknaden. Avtal som har som syfte eller resulterar i att konkurrensen snedvrids, hindras eller begränsas på ett märkbart sätt kan därför vara förbjudna. Det kan anses särskilt illa ifall avtalen innehåller klausuler som exempelvis
anger ett visst pris för en vara
innebär att marknader begränsas, delas upp eller på annat sätt kontrolleras
ålägger en av parterna att åta sig förpliktelser som inte egentligen har något samband med föremålet för avtalet (till exempel ifall ett avtal huvudsakligen går ut på att en viss teknologi skall licensieras ut, men den ena parten kräver att den andra parten skall gå med på att köpa vissa varor för att avtalet skall komma till stånd); ett så kallat kopplingsförbehåll
Ifall ett avtalsvillkor visar sig vara förbjudet är det ogiltigt. Även så kallat missbruk av dominerande ställning på marknaden är förbjudet. Häribland kan innefattas sådant som att den starkare parten påtvingar den svagare avtalsparten oskäliga avtalsvillkor eller begränsar produktion och liknande till nackdel för konsumenterna.
Det är inte helt ovanligt att de parter som ämnar ingå ett licensavtal gärna vill ha med villkor som eventuellt skulle kunna anses strida mot konkurrensrätten. Som exempel kan nämnas så kallade grant back-klausuler, vilka innebär att licenstagaren åtar sig att ge licensgivaren tillgång till eventuella förbättringar som uppkommer i samband med att licenstagaren utnyttjar den licensierade teknologin. Olika sorters konkurrensförbud kan också vara lockande; exempelvis att licenstagaren och licensgivaren förbinder sig att rikta sig mot skilda kundgrupper eller utlovar att använda den licensierade teknologin i olika slutprodukter. Villkor rörande geografisk exklusivitet kan förekomma samt även bestämmelser rörande vad den licensierade teknologin får lov att användas till. Man kan vidare vilja inkludera fastställda minimi- eller maximipriser vid försäljning etcetera av den licensierade teknologin eller önska göra vissa kvantitetsbegränsningar (såsom fastställa antalet produkter som licenstagaren tillåts att producera). Så kallade icke-angrepps klausuler, där licenstagaren åtar sig att inte rättsligt ifrågasätta giltigheten hos licensgivarens patent för den licensierade tekniken, eller andra regler rörande lojalitet kan förekomma. Ovan nämnda kopplingsklausuler kan också förekomma. Vissa villkor rörande royaltyutbetalningar, bland annat det fallet att licenstagaren förbinder sig att betala royalty till licensgivaren även efter det att patentet inte längre är giltigt, kan vidare vara tvivelaktiga konkurrensrättsligt sett. Det är kanske inte så svårt att förstå att vissa av de här omnämnda villkoren lätt kan komma att stå i strid med de tidigare nämnda förbuden mot att dela upp marknader, att missbruka sin dominerande ställning och så vidare.