Inom inkomstslaget kapital beskattas sådana inkomster och utgifter som uppkommer genom innehav av skulder och tillgångar. Dock skall inte sådana inkomster och utgifter som hör till näringsverksamhet hänföras till inkomstslaget kapital. Grundtanken är att alla kapitalinkomster skall beskattas på ett liknande sätt som förvärvsinkomster. Det är dock inte möjligt att åstadkomma en exakt likartad beskattning och det finns ett flertal problem som får lösas med olika schabloner och andra lösningar. Hur inflation skall beaktas och vid vilken tidpunkt beskattningen skall ske är de två mest grundläggande problemen och dessa problem skall behandlas i denna artikel.
Problemet med inflation
Eftersom nästan alla intäkter inom inkomstslaget kapital hänförs till investerat kapital måste ställning tas till hur inflationen påverkar tillgångarnas värde. Då det är inflation innebär detta att hela avkastningen av kapitalet inte är en vinst. Som exempel kan nämnas att för det fall en kapitalplacering på 100 000 kronor görs och inflationen är 2 % krävs att det finns 102 000 kronor vid årets utgång för att beloppet skall anses ha samma värde som då det placerades. Då kapitalet endast har stigit i takt med inflationen brukar man säga att kapitalet har ett oförändrat realvärde. För att få en inkomst förutsätts därför att realvärdet har förändrats till fördel för den skattskyldige. Vidare kan som ytterligare exempel nämnas att om placeringen på 100 000 kronor skulle vara på ett konto med 10 % ränta är den reala vinsten endast 8000 kronor om inflationen är 2 %. Om inflationen helt skall beaktas borde i sådana fall endast den verkliga inkomsten beskattas. Dock fungerar beskattningen inte riktigt på det sättet. Inflationen beaktas istället schablonmässigt genom att kapitalinkomster beskattas med en lägre insats än tjänsteinkomster. Skattesatsen för kapitalinkomster är därför 30 %. Tanken är att denna skattesats skall motsvara cirka 60-70 % av den verkliga kapitalinkomsten.
Problemet med beskattningstidpunkten
Kapitalinkomster kan genereras på olika sätt. Inkomster såsom exempelvis ränta genererar löpande kapitalavkastning medan andra inkomster utgår i form av en värdeökning. Räntor skall i regel beskattas i takt med att de utbetalas, d.v.s. löpande. Värdeökningar skall istället beskattas först då tillgången avyttras. Med avyttring menas försäljning, gåva eller likande förfogande. För att beskatta alla kapitalinkomster på ett liknande sätt skulle krävas att även värdeökningar beskattas löpande i takt med värdeökningens uppkomst. Dock beskattas värdeökningar istället i enlighet med den så kallade realisationsprincipen som innebär att det är först då en tillgång realiserats som den skall beskattas. Anledningen till att realisationsprincipen tillämpas är att det kan vara svårt att uppskatta den årliga värdeförändringen. Dock kan realisationsprincipen även innebära att den skattskyldige kan skjuta upp beskattning av värdeökningar och samtidigt realisera en kapitaltillgång som gått ned i värde för att få avdrag för kapitalförlust. På grund av detta gäller som huvudregel att kapitalförluster endast är avdragsgilla till 70 %. Dock bör uppmärksammas att det finns flera undantag från huvudregeln. Vidare begränsas avdragsrätten på så vis att skattereduktion för underskott som är högre än 100 000 kronor endast medges till 21 %, jämfört med 30 % som är det normala.