Inom inkomstslaget kapital beskattas sådana inkomster och utgifter som uppkommer genom innehav av skulder och tillgångar. Dock skall inte sådana inkomster och utgifter som hör till näringsverksamhet hänföras till inkomstslaget kapital. Inom inkomstslaget kapital kan utgifterna bland annat bestå av förbättrings- och anskaffningsutgifter för fastigheter, aktier och andra tillgångar. Sådana kostnader skall dras av vid beräkningen av kapitalvinsten, d.v.s. tillgångens värdeökning. Vidare skall avdrag göras för räntor och andra utgifter för en investering. Sådana kostnader uppkommer under innehavstiden och skall dras av som kostnader när de betalas.
Huvudregeln gällande avdragsrätt
En huvudregel är att det är sådana utgifter som lagts ut i syfte att förvärva och bibehålla kapitalinkomster som skall dras av som kostnad. Detta är en generell huvudregel inom all inkomstberäkning. Dock görs två undantag från denna huvudregel, nämligen att kapitalförluster och räntor skall dras av även om de inte är utgifter för att förvärva och bibehålla kapitalinkomster. Detta innebär att avdrag medges även för sådana räntor som är att betrakta som personliga levnadskostnader. I andra fall brukar avdrag inte medges för just personliga levnadskostnader eftersom det är sådana utgifter som skatten många gånger har till syfte att träffa. Detta innebär således att även räntor som har använts till investeringar som inte kan ge skattepliktiga intäkter är avdragsgilla.
Utgifter som behandlas som ränta
Ett antal olika utgifter behandlas som ränta, vilket innebär att utgifterna alltid är avdragsgilla. Syftet med utgifterna måste i sådana fall inte vara att förvärva inkomster. Vidare krävs inte att utgiften kan hänföras till kapitalförluster. Nedanstående utgifter är exempel på sådana utgifter som betraktas som ränta.
1. Utgifter för återbetalning av lån i förtid. I normala fall brukar en långivare inte godta att avsluta ett lån i förtid utan att ta ut en avgift eftersom långivaren i annat fall skulle göra en förlust för den del av lånet som ränta inte betalats för. Sådana utgifter skall således betraktas som ränta och är därmed avdragsgilla.
2. Tomträttsavgäld. Med tomträttsavgäld menas en årlig avgift som betalas till stat eller kommun för hyra av tomträtt.
3. Belopp som den skattskyldige upptagit som inkomst vid räntefritt lån från arbetsgivaren. När en skattskyldig får ett räntefritt lån från arbetsgivaren anses detta vara en löneförmån och skall beskattas som tjänsteinkomst. Dock kan kostnaden för lånet, d.v.s. det som tagits upp som inkomst, dras av som ränta.
4. Pantlåneavgift som har beräknats med kredittiden och kreditbeloppet som grund.
5. Byggnadskreditavgift.
Andra utgifter än ränta
Då det gäller andra utgifter än ränta medges avdrag endast om utgiften har lagts ut i syfte att förvärva eller bibehålla kapitalinkomster. Både utgifter som hänförs till investeringar som kan generera kapitalinkomster och investeringar som kan ge löpande avkastning hör till denna kategori. Man måste vidare skilja mellan anskaffnings- och förbättringsutgifter för en tillgång och löpande utgifter för tillgångar. Detta då löpande utgifter skall dras av som en kostnad omedelbart medan anskaffnings- och förbättringsutgifter skall dras av vid beräkning av kapitalvinsten. Som exempel på löpande utgifter kan nämnas bankgarantiavgifter då banker garanterar återbetalning, avbetalningstillägg, aviseringsavgifter, uppläggningsavgifter och inteckningsavgifter. Vidare gäller att förvaltningsutgifter, d.v.s. löpande utgifter, endast är avdragsgilla om de sammanlagt överstiger 1000 kronor under beskattningsåret.
Vem som skall beskattas och när beskattning skall ske
En huvudregel är att skattens storlek inte skall påverkas av vilken skattskyldig som tar upp en kapitalinkomst och samma princip skall i regel gälla även för kostnader. Vidare är det endast för den skattskyldiges egna inkomster som avdragsrätt medges. Då det gäller räntor skall avdrag göras av den som är betalningsansvarig för lånet och som har betalat räntan. För det fall flera låntagare är solidariskt betalningsansvariga, d.v.s. om betalning kan utkrävas av vilken som, är det den som har betalat räntan som medges avdrag. Vidare kan en person medges avdrag även om denne först senare blivit solidariskt betalningsansvarig för en annan persons skuld, men det förutsätts att det är ett verkligt betalningsansvar. Utgifter skall dras av det beskattningsår då de betalas eller då den skattskyldige på annat sätt har kostnaderna.