Föreningsfriheten, ibland även kallad organisationsfriheten, innebär en rätt att tillhöra och bilda organisationer. Det kan i princip gälla vilken form av organisation eller intressegemenskap som helst, bland de vanligare sammanslutningarna kan fackföreningar nämnas som exempel. Föreningsfriheten är en grundläggande rättighet som återfinns bland annat i vår egen grundlag samt FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Föreningsfriheten tar sig uttryck på två olika sätt och det är viktigt att hålla i åtanke denna distinktion. Föreningsfriheten är såväl positiv som negativ. Med detta avses att den positiva föreningsfriheten innebär en frihet att sluta sig samman i olika intressegemenskaper. Det ska man kunna göra utan att staten blandar sig i. Den negativa föreningsfriheten innebär att man även har en frihet att stå utanför föreningar. Detta innebär att man inte är tvungen att vara medlem i någon förening och statsapparaten har heller ingen möjlighet att tvinga något till detta. Just den negativa föreningsfriheten har skapat problem med avseende på kårobligatoriet på högskolor och universitet. För att som student få tentera och få poäng för sina studier var man tidigare tvungen att vara medlem i kåren, men kårobligatoriet är numera avskaffat.
Trots att föreningsfriheten är en av våra grundläggande fri- och rättigheter så kan det vara nödvändigt att göra vissa justeringar i dess tillämpning. Eftersom vår rättighetskatalog numera är ganska omfattande är det inte uteslutet att vissa rättigheter och friheter kolliderar med varandra. I en sådan situation kan man inte upprätthålla en absolut tillämpning av två kolliderande fri- och rättigheter. Det finns därför en möjlighet att inskränka till exempel föreningsfriheten. Andra friheter som kan inskränkas är bland annat yttrandefriheten och religionsfriheten; föreningsfriheten är således inte ensam i sitt slag. Inskränkningarna ska medges i lag och måste vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, med hänsyn till den nationella säkerheten och den allmänna säkerheten. Likaså är det möjligt att inskränka med hänsyn till den allmänna ordningen, med hänsyn till skyddet av folkhälsan eller med hänsyn till andra människors rättigheter och friheter.
Hur långt är det då möjligt att inskränka föreningsfriheten? Det är omöjligt att ge ett generellt svar på den frågan. Istället är man hänvisad till den bedömning som görs i varje enskilt fall. Det väsentliga är att man beaktar proportionalitetsprincipen. Inskränkningen måste vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Godtyckliga inskränkningar är således inte tillåtna, utan det krävs att inskränkningen är väl underbyggd och välmotiverad med hänsyn till de motstående intressen som finns. Inskränkningen ska inte heller fortsätta att gälla när grunden för inskränkningen har upphört att gälla. Man ska alltså inte tillämpa en begränsning av föreningsfriheten under längre tid än vad som är nödvändigt.
Även mötesfriheten är grundlagsskyddad. Mötesfriheten ger rätt att anordna och vistas i sammankomst som har till syfte att upplysa och informera, yttra sin mening, framföra ett konstnärligt verk etc. Likt föreningsfriheten, religionsfriheten och yttrandefriheten är också mötesfriheten möjlig att inskränka. Just möjligheten att inskränka mötesfriheten är ganska påtaglig och i vissa fall direkt nödvändig. Risken för konfrontationer kan vara överhängande vid till exempel en sammankomst på offentlig plats. Mötesfriheten får därför begränsas med hänsyn till allmän ordning och säkerhet, eller med hänsyn till trafiken. Det är också möjligt att begränsa mötesfriheten av hänsyn till rikets säkerhet eller med syfte att motverka farsot. Även vid en inskränkning av mötesfriheten gäller proportionalitetsprincipen. Begränsningen får inte vara så stor att någon reell möjlighet att utöva mötesfriheten tas ifrån individen. Möjligheten till begränsning ska vara stadgad i lag och begränsningen får endast pågå så lång tid som det är absolut nödvändigt. Det ska således inte vara omöjligt att ha kolliderande friheter och rättigheter, så länge som den ena inte tar ut den andra helt. Rättighetskärnan, det vill säga syftet med friheten eller rättigheten, måste förbli intakt.