Rätten till skydd för korrespondens utgör en del av den rättighet som omfattar skyddet för privatliv och familjeliv. Bestämmelsen finns bland annat i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (hädanefter kallad Europakonventionen), vars tolkning ges slutligt av Europadomstolen som finns i Strasbourg, Frankrike. Rätten till skydd för korrespondens gäller, efter att Europadomstolen slog fast detta i ett av sina mål, oavsett om det har funnits ett hot mot den berördes skydd för privatlivet. Det innebär att rätten till skydd för korrespondens har en självständig tolkning och inte är beroende av att någon annan kränkning föreligger. Med hänsyn till den snabba teknologiska utvecklingen, så har domstolen utsträckt tolkningen av bestämmelsen till att omfatta även elektronisk korrespondens.
Korrespondensen delas i huvudsak in i utväxling via telefonsamtal och skriftlig utväxling. Vad gäller utväxling via telefonsamtal måste en viktig övervägning göras, där olika intressen vägs mot varandra. Telefonavlyssning, bland annat, är ett effektivt sätt att få information i syfte att bekämpa brott. Samtidigt utgör en telefonavlyssning ett väsentligt intrång i en människas liv. I ljuset av Europakonventionen kan vi sluta oss till att bland annat telefonavlyssning är förbjuden. Detta är huvudregeln det kan däremot vara försvarbart med tanke på andra intressen. Bestämmelsen i Europakonventionen stadgar att offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Det är alltså möjligt att göra avsteg från förbudet av telefonavlyssning, om viktigare intressen väger över. Och det vanligast förekommande intresset kan antas vara brottsbekämpningen. Om rätten till skydd för korrespondens inskränks, så måste inskränkningen vara proportionerlig och inskränkningen skall vara tydligt avgränsad.
Vad gäller skriftlig utväxling, så skall den inte heller vara föremål för några begränsningar; stater har därvid en skyldighet att skydda möjligheten till skriftlig utväxling. En viktig fråga vad gäller bestämmelsens tolkning har varit hur man skall förhålla sig till skriftväxlingen mellan häktade personer och deras juridiska ombud. Domstolen har påpekat att större inskränkning i rätten för häktade kan vara befogad, i förhållande till personer som inte står misstänkta för ett brott. Även den möjligheten till inskränkning är emellertid ganska begränsad. I ett fall gällde det skriftväxling mellan en häktad person och dennes advokat. Europadomstolen slog då fast att det i enbart exceptionella fall skulle vara försvarligt för personalen att öppna breven i fråga. Som exempel på exceptionella fall nämnde domstolen det fall att personalen har anledning att tro att rätten till skriftväxling missbrukas eller att information om olaglig verksamhet, som inte går att få genom annan utredning, finns i breven. Staten har med andra ord en tämligen långtgående skyldighet att tillförsäkra rätten till korrespondens. Domstolen slår också fast att staten bland annat har en skyldighet, i situationer med häktade personer, att tillhandahålla det som är nödvändigt för att skriva och skicka brev.