Rätten till rörelsefrihet innebär att människor har rätt att röra sig inom landsgränserna men också att de har rätt att lämna sitt lands territorium och återvända om de så önskar. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna hittar man just den bestämmelsen i dess artikel 13. Vidare finns ett stadgande i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. I artikel 12 står det att alla som lagligen befinner sig på ett lands territorium ska ha rätt att uppehålla sig på denna och fritt kunna välja var man vill bosätta sig.
Vidare i artikel 12 står det att man som huvudregel inte kan begränsa rörelsefriheten. Det finns däremot möjlighet till lagliga inskränkningar då det är nödvändigt för nationens säkerhet, den allmänna ordningen, allmänhetens hälsa, moral eller då det föreligger hot mot andras frihet. Här är det mycket viktigt att det görs en korrekt avvägning. För att bedöma om inskränkningen av rörelsefriheten är godtagbar måste man tillämpa proportionalitetsprincipen. Förenklat betyder detta att man inte får begränsa rörelsefriheten för någon mer än vad som faktiskt är nödvändigt. Begränsningen av rörelsefriheten ska stå i proportion till den rättigheten man avser att skydda. Det är också viktigt att notera att möjligheten till rörelsefrihetens inskränkning inte får utnyttjas som en systematisk eller långvarig restriktion.
Även svensk grundlag har en bestämmelse om rörelsefriheten genom att det stadgas att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande. Han är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Mot bakgrund av detta kan det tyckas märkligt att man tillåts gripa någon (envarsingripande) trots att varje medborgare är skyddad mot frihetsberövande. På samma sätt kan det uppfattas som ologiskt att någon lagligen blir nekad rätten att resa genom ett så kallat reseförbud, samtidigt som denne ges full rörelsefrihet enligt RF. För att ge till exempel en polisman rätten att gripa en misstänkt eller utfärda ett reseförbud finns det en bestämmelse i grundlagen som medger inskränkningar i lag. Inskränkningarna är däremot hårt reglerade genom att de endast får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle". Begränsningen får dessutom aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamålet och inte heller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begränsning får dessutom inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.