Rätten till skydd för familjelivet utgör en av människans grundläggande fri- och rättigheter. Såväl myndigheter som enskilda är skyldiga att respektera och skydda personers rätt till sitt familjeliv. Vad Europa beträffar, så är den självklara källan för dessa rättigheter Europakonventionen. Europakonventionen, eller närmare bestämt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, stadgar att var och en har rätt till skydd för sitt privatliv och familjeliv. Inskränkningar från myndigheters sida får förekomma endast om det är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, säkerheten för var och en eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Inskränkningen får alltså inte vara större än vad som är nödvändigt. Sverige har som medlemsstat i Europarådet ratificerat konventionen och tillämpar denna såsom svensk lag.
Ett av de första fall som Europadomstolen behandlade, med hänsyn till detta stadgande, slog fast att rätten till skydd för familjelivet måste vara befriat från godtyckliga ingripanden. Det får inte finnas lagar som motsäger bestämmelsen och som möjliggör för myndigheter att ingripa i situationer då ett ingripande inte är nödvändigt. Att staten inte får ingripa tyder på att rättigheten snarare är en negativ rättighet; det vill säga att staten inte krävs på någon åtgärd, utan att det räcker att staten förblir passiv för att bestämmelsen skall anses respekterad. Domstolen slår däremot fast att även om rättigheten till synes kan verka ha en negativ karaktär, så är det fullt möjligt att staterna krävs agera i vissa sammanhang för att rättigheten skall anses vara tillgodosedd och effektiv.
En väsentlig fråga är vad som avses med familj. Europadomstolen har vinnlagt sig om att värna om den biologiska familjen och att barn, i så stor utsträckning som möjligt, skall få växa upp med sina biologiska föräldrar. Domstolen har vid ett flertal tillfällen poängterat att bestämmelsen i Europakonventionen inte gäller enbart för familjer där föräldrarna är gifta. Även situationer där föräldrarna sammanbor utan att ha ingått äktenskap omfattas alltså av bestämmelsen. I båda fallen är viljan att hålla ihop den biologiska familjen mycket stark. Europadomstolen anstränger sig dock också för att inkludera inte enbart den närmaste familjen, utan även, mor- och farföräldrar och andra släktingar.
Som nämndes ovan, kan stater ha en skyldighet att agera för att tillförsäkra rättighetens effektivitet. En sådan skyldighet föreligger för att möjliggöra för relationerna att etableras och utvecklas. Till exempel så slår domstolen fast att barnet redan vid dess födsel får en relation till sin biologiska mamma och att staten skall värna om att skydda den här relationen. Likaså vad gäller faderskap har Europadomstolen poängterat att även fadern har såväl ett biologiskt som juridiskt band till sitt barn vid dess födsel. I fallet ifråga krävdes enligt landets lagstiftning att fadern var gift med modern för att fadern skulle anses ha ett juridiskt band till barnet. Domstolen ansåg att en sådan lagstiftning inte var förenlig med rätten till skydd för familjelivet.
I det fall den biologiska familjen inte kan hållas ihop och separation är den bästa lösningen för barnet, så har staten en skyldighet att agera. Staten skall aktivt verka för att den förälder som barnet separeras ifrån får en rimlig möjlighet att träffa och umgås med sitt barn. Hela tiden skall man givetvis ha barnets bästa för ögonen. Enligt domstolens praxis, så kan man sluta sig till att rätten att få träffa sitt barn och rätten för barnet att få träffa båda sina föräldrar är tämligen stark. Domstolen har funnit att ett flertal medlemsstater inte har varit tillräckligt aktiva för att säkerställa detta umgänge. Denna skyldighet för staten föreligger till dess att barnet har uppnått nödvändig ålder för att själva bestämma om och i vilken utsträckning det vill träffa den förälder som barnet separerats från.