Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) var det första försöket att reglera mänskliga rättigheter på regional nivå. Eftersom FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna inte var något annat än just en förklaring som saknade juridiskt bindande verkan ville man genom denna konvention ha en tvingande lagtext för att garantera respekten för mänskliga rättigheter.
Konventionen undertecknades den 4 november 1950 i Rom. Initiativtagare till konventionen är Europarådet, en mellanstatlig europeisk samarbetsorganisation som bildades 1949. För att ett land skall kunna ansluta sig till Europarådet är det numera krav på att landet ratificerar, det vill säga godkänner och tillämpar, konventionen. Vad gäller konventionens ställning i den svenska rättsordningen stadgar grundlagen att Europakonventionen har en särställning. Ingen annan lag eller föreskrift får meddelas i strid mot Europakonventionen. Konventionen har alltså en överordnad ställning gentemot lagar och föreskrifter men däremot ingen överordnad ställning gentemot grundlagarna.
Europakonventionen har en särpräglad karaktär i jämförelse med andra konventioner som rör mänskliga rättigheter. För att garantera att konventionen utvecklas och får ett reellt värde för den enskilde individen har Europadomstolen i Strasbourg tilldelats en viktig kontrollfunktion. Genom Europadomstolens rättsfall får rättigheterna som finns upptagna i konventionen en tydligare innebörd, och i vissa fall går Europadomstolen längre än vad själva konventionstexten gör vilket får konventionen att utvecklas. Vissa bestämmelser i konventionen är relativt odetaljerade, därför har Europadomstolen haft rollen att definiera betydelsen av termer såsom tortyr, skälig tid och räckvidden av yttrandefriheten.
Det är viktigt att betona att Europadomstolen just är ett kontrollorgan, det vill säga att den inte ensam är ansvarig för att konventionen tillämpas. Det är istället Europarådets medlemsstater som har ansvaret för att tillämpa konventionens paragrafer och att försäkra att den enskilde kan, på ett effektivt sätt, göra gällande sina rättigheter i nationell domstol. Skulle den här skyldigheten inte uppnås, kan den enskilde slutligen vända sig till Europadomstolen för att få rättelse.
Bland de rättigheter som finns upptagna i Europakonventionen hittar vi främst negativa rättigheter, det vill säga att staten skall avhålla sig från inblandning i den enskilde liv. Exempelvis kan nämnas rätten till liv, förbud mot slaveri eller träldom och förbud mot tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling. Här har däremot Europadomstolen inte nöjt sig med att medlemsstaterna skall förhålla sig passiva, utan den har bestämt att staten har vissa positiva förpliktelser gentemot den enskilde. I praxis har Europadomstolen konstaterat att staterna ska vidta rimliga och tillräckliga åtgärder för att skydda rättigheten i fråga. Vad rätten till liv beträffar, kan alltså en medlemsstat fällas av Europadomstolen för att den hade kunnat förhindra en enskilds död genom rimliga åtgärder.