Rätten till arbete


Rätten till arbete tillhör en av våra ekonomiska och sociala rättigheter och är en grundförutsättning för att vi skall skapa och upprätthålla ett välfärdssamhälle. För detta krävs att staten har en skyldighet att agera, en skyldighet att vidta åtgärder för att få bukt med arbetslösheten. Denna rättighet skiljer sig därför något från de rättigheter där staten enbart har en skyldighet att avstå från att blanda sig i. Att rätten till arbete är en viktig ingrediens i vår rättighetskatalog märks av det intresse som har visats för den på internationell nivå. De flesta bestämmelser som vi har idag på arbetsvillkorsområdet kommer från en underorganisation till FN, nämligen ILO (International Labour Organization) som grundades redan 1919.

Rätten till arbete är dock, såsom redan antytts, inte absolut och ovillkorlig. Så länge staten agerar utifrån sin bästa förmåga för att tillse att så många som möjligt är sysselsatta, så föreligger ingen kränkning av rätten till arbete. Bland annat så uppställs denna skyldighet i FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Där är konventionsstaterna tvungna att erbjuda sina medborgare teknisk vägledning och yrkesvägledning. Vidare skall det finnas program, riktlinjer och metoder med syfte att tillförsäkra en stabil utveckling av sysselsättningen.

Det finns dock givetvis många fler dimensioner till rätten till arbete än att enbart vara sysselsatt. Bland annat så har var och en rätt till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, en inkomst som är skälig utifrån den prestation man utför och rimliga arbetstider. Lönesättningen får inte vara diskriminerande; särskilt betoning läggs på diskriminering som grundar sig på kön. Kvinnor får inte ha sämre arbetsvillkor än männen, de måste ha samma möjligheter att bli befordrade med hänsyn tagen till erfarenhet och kompetens och var och en skall få lika lön för lika arbete. Vidare skall lönesättningen trygga en godtagbar tillvaro för arbetstagaren och hans eller hennes familj.

Rätten att bilda fackföreningar har en framträdande roll i dessa sammanhang. Det finns en rätt för alla att ansluta sig till en fackförening efter eget behag eller bilda fackföreningar tillsammans med andra. Denna rätt kan vara föremål för inskränkningar som är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna ordningen eller till skydd för andras rättigheter som väger tyngre i ett givet sammanhang. Inskränkningarna skall vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och får inte vara större än vad som är nödvändigt. Till denna rätt knyts också strejkfriheten, under förutsättning att den utövas i enlighet med de nationella bestämmelser som finns uppställda. Ibland kan det finnas begränsningar för vissa yrkesgrupper i utövandet av dessa rättigheter. Exempelvis så stadgar FN-konventionen att personer som ingår i de väpnade styrkorna, personer som ingår i polismakten eller den statliga förvaltningen kan underkastas inskränkningar.

För att rätten till ett arbete skall vara meningsfull krävs att det arbete som man utför inte kan tas ifrån en utan godtagbara skäl. Det krävs med andra ord att det finns en anställningstrygghet. Även om arbetsgivaren har rätt att organisera sin arbetskraft utifrån sitt behov och sin förmåga, så får den enskilde arbetstagaren inte förlora jobbet utan att det föreligger saklig grund för uppsägning eller avsked. Innan situationen blir så allvarlig att det krävs uppsägningar, så måste arbetsgivaren se över vilka alternativa åtgärder som finns tillgängliga, såsom omstrukturering av arbetstuppgifter och dylikt. Om de alternativa åtgärderna inte löser problemet och uppsägning åter blir aktuellt, så är arbetsgivaren bland annat skyldig att iaktta turordningsreglerna.

Bläddra bland juridiska artiklar