Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är unik eftersom man för första gången i EU:s historia samlar de medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheterna i en och samma text. Syftet med texten, såsom det förklaras i dess ingress, är att synliggöra de grundläggande rättigheterna mot bakgrund av samhällsutvecklingen, de sociala framstegen och den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
Det var vid Europeiska rådets möte i Köln den 3-4 juni 1998, med anledning av 50-årsdagen av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som man beslutade att en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna skulle utarbetas. Konventet, som hade fått i uppdrag att utarbeta stadgan, bestod av 62 företrädare för EU-ländernas stats- och regeringschefer, ordföranden i Europeiska kommissionen samt Europaparlamentets och de nationella parlamentens ledamöter.
Innan EU:s stadga utarbetades fanns rättigheterna utspridda i olika rättsakter, däribland nationella lagar, FN:s och dess underorganisation ILO:s internationella konventioner samt Europakonventionen på regional nivå. Genom den nya stadgan ville man stärka rättssäkerheten för den enskilde. Skillnaden mellan Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna är att den senare helt enkelt är en mer uppdaterad version samt att den är mer anpassad till dagens moderna samhälle. Bland annat innehåller den bestämmelser om miljön, vilket inte Europakonventionen gör. I praktiken kompletterar de båda texterna varandra och den enskilde får ett dubbelt skydd av sina rättigheter. Den enskilde kommer alltså att kunna vända sig till EU-domstolen i Luxembourg lika väl som den kan vända sig till Europadomstolen i Strasbourg idag. Vad mänskliga rättigheter beträffar är detta skydd alldeles unikt.
Stadgan utgör en del i Lissabonfördraget, vilket också kallas för reformfördraget, som undertecknades den 13 december 2007. Syftet med Lissabonfördraget har varit att justera EU:s tidigare fördrag, i huvudsak Maastrichtfördraget, Romfördraget samt Parisfördraget. I samband med att Lissabonfördraget trädde ikraft den 1 december 2009 så har stadgan om de grundläggande rättigheterna blivit bindande för medlemsstaterna. Detta har den blivit genom att få samma värde som fördragen.
Vad gäller innehållet av stadgan om de grundläggande rättigheterna, så består den av sju avdelningar: 1. värdighet, 2. friheter, 3. jämlikhet, 4. solidaritet, 5. medborgarnas rättigheter, 6. rättsskipning och en avdelning med 7. allmänna bestämmelser.
Stora delar av stadgan avser att garantera rättigheter vars motsvarighet finns i Europakonventionen. I kapitlet med de allmänna bestämmelserna stadgas att dessa bestämmelser skall ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen. Det är däremot inget hinder att stadgan reglerar om ett mer långtgående skydd än vad konventionen gör.
Trots stora likheter, finns det bestämmelser i rättighetsstadgan som är mer progressiva än vad Europakonventionens text anses vara idag. Till exempel uppmärksammas inte enbart barnens rättigheter, men även de äldres behov av att leva ett värdigt och oberoende liv. Dessutom finns det en konkret artikel om hur personer med funktionshinder skall integreras i samhället. Därtill märker man tydligt i kapitlet om solidaritet att stadgan har velat integrera bestämmelserna som stadgades av ILO (International Labour Organization). Där finns rättigheter såsom rimlig arbetstid och rimliga arbetsförhållanden för arbetstagare samt rätten till gratis arbetsförmedling för arbetssökande.
I fråga om begränsningar i den enskildes rättigheter som medlemsstaterna måste göra, konstaterar stadgan att dessa begränsningar skall vara nödvändiga och svara mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Begränsningarna skall alltså vara proportionerliga i förhållande till syftet och inte sudda ut det väsentliga i rättigheten.