FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är en text som har antagits av FN:s generalförsamling. Den ger uttryck för vad FN anser viktigt och värt att skydda. Ur juridisk synvinkel är förklaringen i sig inte bindande för medlemsstaterna. Däremot anses den vara mer eller mindre bindande genom att medlemsländerna tillämpar den och den sägs utgöra opinio juris, med andra ord ett slags praxis som medlemstaterna tillämpar eftersom man anser att rättighetsstadgan speglar det rådande rättsläget.
Förklaringen antogs den 10 december 1948 med 48 medlemsstater som röstade ja. Resterande åtta medlemmar avstod och ingen röstade emot. Förklaringen var ett i internationellt sammanhang första försök att formulera vilka konkreta rättigheter varje individ ska anses utrustad med från födelsen. Naturligtvis präglades förklaringen i stor grad av grymheterna världssamfundet bevittnade under andra världskriget och som man svor aldrig fick upprepas. Tillkomsten av förklaringen var delvis baserad på att FN-stadgan inte klargjorde med tillräcklig tydlig vilka rättigheter en individ hade. Förklaringen finns på FN:s sex officiella språk (arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska) men är det dokument i världen som har översatts till flest språk om man räknar in alla inofficiella översättningar.
Förklaringen består av 30 artiklar. Dess första artikel slår till exempel fast att alla människor föds fria och med lika värde. Vidare har varje individ rätt till sitt liv, sin frihet och sin personliga säkerhet. Ingen får godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas. Alla har rätt till undervisning men har också plikter gentemot samhället. Rättigheterna gäller alla utan åtskillnad baserad på ras, hudfärg, ursprung eller religiös tillhörighet. Många av rättigheterna har sedan tagits in och utvecklats i andra förklaringar av mer juridiskt bindande karaktär, till exempel Europakonventionen och FN:s egna bindande konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter, samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (båda antagna 1966).
I och med uppkomsten av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna tar medlemsstaterna på sig att tillförsäkra sina medborgare dessa grundläggande rättigheter. Dessutom skall medlemsstaterna agera för att andra medlemsstater inte kränker individens mänskliga rättigheter.