Med det ökande antalet medlemsstater i EU har det blivit nödvändigt att granska tidigare fördrag, bland annat vad avser beslutsprocessen. Dessutom ville man bekräfta de mänskliga rättigheternas roll inom unionen genom införandet av rättighetsstadgan. Fördraget om upprättande av en europeisk konstitution, även kallad den europeiska konstitutionen, undertecknades år 2004 i Rom. Genom detta fördrag ville man besvara följande frågeställningar: Hur skulle man definiera EU:s och medlemsstaternas kompetenser och rättigheter? Vilken ställning rättighetsstadgan skulle få? Vilken roll skulle tilldelas de nationella parlamenten i unionens arbete? Hur skulle fördragen kunna förenklas och hur skulle man kunna göra beslutsprocessen mer transparent? Fördraget om upprättande av en europeisk konstitution hade till uppgift att samla tidigare fördrag till ett enda som beskrev unionens samlade verksamhet. I samband med detta skulle de tidigare tre pelarna, som utgjorde grunden i gemenskapspolitiken, upphöra. Den europeiska konstitutionen föreslog bland annat följande ändringar: Att unionen skulle bli en juridisk person och ha rätt att till exempel ingå internationella överenskommelser inom ramen för unionens kompetens och verksamhetsområde. Att rättighetsstadgan skulle bli bindande för medlemsstaterna. Att man skulle införa ett ordförandeskap i Europeiska rådet. Mandatet skulle löpa under två och ett halvt år, och skulle ersätta det nuvarande systemet med roterande ordförandeskap. Att Europaparlamentet (som är folkvalt) skulle få mer makt medan Europeiska kommissionens makt skulle minska genom att man, bland annat, skulle ha färre kommissionärer. Att man skulle införa officiella EU-symboler, såsom Europahymnen, Europadagen, Europaflaggan och euron. Att medlemsstaterna skulle ha en formaliserad rätt att utträda ur EU. Men för att konstitutionen skall träda ikraft krävs att alla medlemsländerna godkänner (ratificerar) den. Nederländerna och Frankrike godkände inte fördraget när det hölls en folkomröstning i frågan. Till följd av detta bristande stöd för en europeisk konstitution kunde man se att vissa medlemsländer avbröt eller sköt upp ratificeringsprocessen. Totalt så godkändes den europeiska konstitutionen av 18 länder medan sju medlemsländer sköt upp förfarandet. Osäkerheten hos vissa medlemsstater gällande fördraget, föranledde en reflektionsperiod på initiativ av Europeiska rådet (bestående av medlemsländernas stats- och regeringschefer). Efter denna reflektionsperiod återupptogs förhandlingarna i det som skulle komma att kallas Lissabonfördraget. Genom Lissabonfördraget skrotades bland annat införandet av officiella symboler för Europeiska unionen, såsom Europaflaggan.