Religionsfriheten kallas också ibland för trosfriheten och nämns ofta i samma andetag som tankefriheten och samvetsfriheten. Alla människor har religionsfrihet, det är med andra ord en mänsklig rättighet och även en grundförutsättning för demokrati. Religionsfriheten innebär en frihet att, efter eget behag bekänna sig till en religion eller en trosuppfattning. Religionsfriheten ger givetvis också individen rätt att ensam eller i gemenskap med andra utöva sin religion oavsett om det sker privat eller offentligen. Utövandet kan ske genom gudstjänst, uppmärksammande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning. Religionsfriheten innebär också en frihet att stå utanför en religiös åskådning. Religionsfriheten är upptagen bland annat i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna, Europakonventionen samt i den svenska grundlagen.
För Sveriges del antogs religionsfriheten tämligen sent; först år 1951 infördes möjligheten att fritt lämna Svenska kyrkan. De enda tillåtna religiösa mötena under lång tid var husandakten och gudstjänsten som tillhandhölls av Svenska kyrkan. Alla andra religiösa sammankomster var förbjudna och det hände inte sällan att oliktänkande straffades. Idag är situation en helt annan; Sverige tillhör de mest sekulariserade länderna i världen där religion fått en relativt undanskymd roll.
Religionsfriheten är inte på något sätt absolut. Med detta menas att den kan komma att inskränkas om det, i en viss situation, finns ett mer skyddsvärt intresse. Det finns tämligen strikta regler för hur religionsfriheten kan inskränkas och framförallt hur långt inskränkningen får gå. En huvudregel i sammanhanget är att religionsfrihet ska ha kvar sin substans, sin kärna. En inskränkning får inte vara så omfattande att den riskerar att eliminera eller allvarligt begränsa religionsfriheten. Detta är en fråga om avvägning och proportionalitet. Bedömningen görs i varje enskilt fall, med beaktande av de speciella omständigheter som råder i fallet. Några utgångspunkter för när denna begränsning kan vara befogad ges i lag. Bland annat så kan en inskränkning av religionsfriheten vara befogad med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, andra människors friheter och rättigheter samt med hänsyn till hälsa och moral. Begränsningen får dock aldrig avse en viss typ av religionsutövning. Med detta menas att man inte tillåts diskriminera i syfte att motverka en viss typ av religionsutövning. Om någon begränsning införs så gäller alltså denna generellt och inte bara gentemot trosutövanden av ett visst trossamfund.