Det finns ett skydd mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i Europakonventions inledande artiklar. Att skyddas mot denna typ av behandling eller bestraffning är en av människans grundläggande rättigheter, som varje stat är skyldig att rätta sig efter. Görs inte detta, har den enskilde möjligheten att klaga först i nationell domstol och slutligen i Europadomstolen, som finns i Strasbourg.
Varje medlemsstat, som har skrivit under och tillämpar Europakonventionen, är skyldig att garantera detta skydd; något undantag får inte förekomma. Vissa rättigheter kan ibland behöva inskränkas till följd av att andras rättigheter väger mer i sammanhanget; till exempel är inte yttrandefriheten absolut och inskränkningar kan ibland vara befogade. Med skyddet mot tortyr får dock en sådan inskränkning inte göras. Det är i alla lägen, såväl i fredstid som i krigstid, förbjudet att utsätta en människa för en sådan behandling eller bestraffning. Detta har behandlats, i synnerhet med hänsyn till tillfångatagna personer som har utsatts för tortyr eller på annat sätt förnedrats. Europadomstolen har då konstaterat att en människa har en fysisk integritet som inte vid något tillfälle får kränkas, oberoende av om personen i fråga är misstänkt för ett brott. Om det finns skador på offrets kropp, så är staten som ställs till svars tvungen att ge en rimlig förklaring till hur skadorna har uppkommit.
Det är Europadomstolen som har sista ordet vad gäller tolkningen av rättigheterna i Europakonventionen. Vad gäller skyddet mot förnedrande behandling, så slog domstolen tidigt fast att den förnedrande behandlingen inte behöver ske på en offentlig plats för att den som utsätts för behandlingen skall anses förnedrad. Om offret förlorar sitt värde i sina egna ögon, är detta grund för kränkning av skyddet mot tortyr. Vidare har Europadomstolen i sin tolkning lyft fram att skyddet mot tortyr har en horisontell effekt. Med detta menas att även tortyr som har utövats av en närstående faller under artikeln. Det krävs alltså inte att tortyren eller den förnedrande behandlingen har utförts av staten för att staten skall anses ha brustit i försäkrandet av detta skydd.
Skyddet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har alltså utvecklats ganska mycket genom de fall som Europadomstolen har behandlat. Tröskeln för vad som anses utgöra tortyr har sänkts, vilket har resulterat i ett större antal ansökningar om påstådd tortyr till Europadomstolen. Domstolen har också ansett att tortyr har förelegat om en medlemsstat har utvisat en person till ett land där denne har riskerat ett dödsstraff. Det skall dock påpekas att det inte är dödsstraffet i sig som har gjort det möjligt att döma utvisande stat för kränkning av rättigheten. Det är istället den väntan på det överhängande dödsstraffet och samtidigt osäkerheten kring exekution som kan betraktas som ett fall av tortyr.