Åsiktsfrihet och yttrandefrihet tillhör den rättighetskategori som benämns medborgerliga och politiska rättigheter. De benämns också som positiva opinionsfriheter, där åsiktsfriheten är obegränsad medan yttrandefrihet kan ha vissa begränsningar i praktiken som föranleds av skyddet för andra rättigheter. Rättigheterna omnämns i såväl internationella konventioner som i den svenska grundlagen. I internationella sammanhang sägs det ofta att ingen får utsättas för ingripande för sina åsikters skull. Varje individ har friheten att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer av alla slag, i tal, i skrift och i tryck, i konstnärlig form eller på annat sätt uttrycka sig.
Den svenska grundlagen definierar yttrandefrihet på följande sätt: yttrandefrihet innebär frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Såväl åsiktsfriheten som yttrandefriheten är rättigheter som varje demokratisk stat värnar om eftersom de är en grundförutsättning för demokratiska och politiska processer. Varje individ ska ha rätt till sin åsikt och ha rätt att uttrycka denna. Yttrandefriheten gäller gentemot det offentliga, dvs. staten, kommuner, myndigheter och andra offentliga organ.
Det har länge ansetts att ett land som värnar om yttrandefrihet också är ett land som i större utsträckning har inflytelserika medborgare. Yttrandefriheten banar väg för en högre tillgänglighet av information, som i sin tur ger våra makthavare verktyg att fatta välövervägda beslut. Eftersom yttrandefriheten omfattar alla individer så uppstår det också en mångfald av information och åsikter; i förlängningen ger detta i sin tur utrymme för större kritiskt tänkande. Yttrandefriheten är således inte beroende av vem som yttrar sig och någon möjlighet att neka en person med provocerande åsikter rätten till sin yttrandefrihet finns inte. Yttrandefriheten får dock inte sträcka sig hur långt som helst. Grundprinciperna för yttrandefriheten får inte urholkas, men det är möjligt att begränsa yttrandefriheten i någon mån av hänsyn till andra rättigheter.
Inskränkningarna kan göras i lag, men hårda krav uppställs för sådana begränsningar. Det är viktigt att hålla i åtanke att yttrandefriheten är grundlagsskyddad och bestämmelser i annan lagstiftning får inte strida mot grundlagen. Enligt grundlagen är det endast möjligt att göra inskränkningar av yttrandefriheten om inskränkningarna är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen tillåts inte gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begräsningen får inte heller sträcka sig så långt att den hotar den fria åsiktsbildningen. Begränsningar får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Sammantaget innebär detta, med andra ord, att inskränkningar är möjliga så länge som yttrandefrihetens kärna inte urholkas.
Yttrandefriheten kan begränsas med hänsyn till rikets säkerhet. Om rikets säkerhet är i fara, kan det således finnas en rättslig möjlighet att genom lag inskränka yttrandefriheten. Likaså kan yttrandefriheten begränsas med hänsyn till folkförsörjningen, till allmän ordning och säkerhet, till enskilds anseende, till privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Av givna exempel kan man sluta sig till att yttrandefriheten får ge vika för andra, i sammanhanget, viktigare ändamål. Det är vidare möjligt att begränsa yttrandefriheten i privat näringsverksamhet eftersom yttrandefriheten bara gäller i förhållandet till det allmänna. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten göras enbart om det finns särskilt viktiga skäl för detta. Givetvis är detta en avvägningsfråga, som man måste ta ställning till i varje enskilt fall.
Vid bedömningen ska man särskilt beakta vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Det handlar således om proportionalitet - i vissa sammanhang kan det vara befogat att göra en större inskränkning, medan samma inskränkning i andra situationer inte alls är tänkbart. Det ska också noteras att man inte räknar meddelande av föreskrifter som reglerar visst sätt att sprida eller ta emot yttranden, som begränsningar. Föreskrifter som inte avser yttrandets innehåll, utan dess form, utgör således ingen inskränkning.