Frihetsberövande innebär att man hindrar någon från att förflytta sig utanför ett rum eller ett annat starkt begränsat område genom att spärra in personen eller övervaka denna, dvs. att man begränsar en persons rörelsefrihet. I huvudsak finns det två former av frihetsberövande, en som är tillåten enligt lag (laga frihetsberövande) och en som är otillåten (olaga frihetsberövande).
Det otillåtna frihetsberövandet återfinns i brottsbalken vars bestämmelser stadgar att den som spärrar in någon eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten ska dömas för olaga frihetsberövande. Straffskalan varierar mellan ett och tio år. Olaga frihetsberövande är den mildare brottsrubriceringen i jämförelse med likartade brott såsom människorov och människohandel. Nedan tittar vi dock bara på olika former av laga frihetsberövande.
Laga frihetsberövande
Användningen av laga frihetsberövande kan förenklat förklaras med att det är ett verktyg för att skipa rättvisa. Genom att till exempel polis har tillåtelse att anhålla någon ges också en möjlighet att ställa den anhållne till svars. Nedan följer en förklaring till möjligheten att gripa, anhålla och häkta en person som är misstänkt för brott. Det ska dock påpekas att det också finns också en variant av laga frihetsberövande som benämns administrativt frihetsberövande som inte behöver ha något samband med personer som är misstänkta för brott. I det fallet berövas någon sin frihet till följd av ett beslut fattat av myndighet utan att domstolen först ha prövat beslutet. Det kan exempelvis gälla beslut om omedelbart omhändertagande eller beslut enligt lagen om vård av missbrukare eller lagen om vård av unga.
Gripande
Enligt terminologin är detta första graden av laga frihetsberövande, därefter kommer anhållande, som följs av häktning. En person kan gripas om han eller hon påträffas på bar gärning eller flyende fot och misstänks för ett brott på vilket fängelse kan följa som straff. Det är intressant att notera att den misstänkte kan gripas av alla, och således inte bara av polis. På samma sätt som i reglerna för häktning och anhållande kan det ofta vara brådskande att få tag på en misstänkt. I fallet med anhållande så är det åklagaren som tar beslut. Om det finns skäl att anhålla en misstänkt så kan en polisman, i brådskande fall, gripa den misstänkte även utan ett anhållningsbeslut från åklagaren. Där får polismannen göra en preliminär bedömning om det finns skäl för anhållande och agera snabbt för att inte ge den misstänkte tillfälle att fly. Efter att någon har gripits ska han eller hon, så snart som möjligt, underrättas om anledningen till gripandet. Är det en minderårig som grips ska även anhöriga informeras om det inte bedöms vara till skada för utredningen av brottet.
Anhållande
En misstänkt kan anhållas om han är skäligen misstänkt för brottet och det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i väntan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av åklagaren (den som i sin tur eventuellt väcker åtal mot den misstänkte) medan häktningsbeslut ges av rätten. I vissa fall kan det finnas skäl att häkta någon men beslutet från rätten kan dröja. I det fallet säger lagen att den misstänkte kan anhållas i väntan på att rätten meddelar ett beslut i häktningsfrågan.
Häktning
En form av laga frihetsberövande är häktning. Det finns specifika regler för när man kan häkta någon. Det krävs att personen är misstänkt för ett brott som kan ge fängelse i minst ett år och att personen i fråga är åtminstone skäligen misstänkt för brottet. Det krävs alltså en ganska stor misstanke innan häktning anses vara ett laga frihetsberövande. Därtill måste man ta hänsyn till vilket slags brott det rör sig om och om det finns risk för att den misstänkte rymmer, försöker att förstöra bevis eller på annat sätt försöker att försvåra utredningen, eller om det finns risk för att den misstänkte fortsätter sin brottliga verksamhet.
En avgörande faktor och en utgångspunkt för om häktning är tillåten i en viss situation är straffskalan för det aktuella brottet. Rättegångsbalken, som beskriver hur en rättegång ska gå till, stadgar att häktning inte får ske då det kan antas att den misstänkte endast kommer att dömas till böter. På samma sätt är det i princip regel att häktning får ske då brottet stadgar minst två års fängelse. Exempel på sådana brott är mord, dråp, människorov och grovt rån.
Anledningen till att straffet för brottet är så väsentligt är proportionalitetsregeln. Vid tillämpning av lagen måste man se till att de inskränkningar av friheten som vidtas är i proportion med brottet som har begåtts. Det är fullt naturligt att ingen häktas för att man misstänks ha snattat i en butik. Individen måste kunna lita på att proportionalitetsregeln iakttas, i synnerhet vad gäller straffrättsliga bestämmelser är det viktigt att den enskilde kan lita på att sanktionerna är rimliga i förhållande till den otillåtna handlingen. Det är däremot inte bara straffet som har betydelse. Proportionalitetsregeln stadgar även att hänsyn ska tas till den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet. Dessa omständigheter kan innebära att häktning medför allvarliga men för den misstänkte. I första hand ska man då se till att den misstänkte övervakas. Om den misstänkte inte vill övervakas, får denne istället häktas.