Sedan urminnes tider har filosofer och jurister påstått att vissa lagar har ett högre värde än vanliga lagar och att det därmed finns en hierarki mellan dessa. Man har försökt förklara dessa högre stående lagarna som naturliga lagar. För att förklara existensen av dessa naturliga lagar har man i huvudsak använt två teorier. Den ena teorin hävdar att de naturliga lagarna härstammar från Gud medan den andra menar att de naturliga lagarna existerar utan något medel. Den senare teorin hävdar att individen kan sluta sig till de naturliga lagarnas existens genom sitt förnuft. Denna naturrättsuppfattning baseras på ett rationellt (ratio = förnuft) förhållningssätt och är, liksom bl.a. logiken, självklar. Den förnuftsbaserade teorin, som uppstod under antiken för att sedan påverka den romerska rätten i hög grad, kom att ligga till grund för både de amerikanska och den franska rättighetsförklaringarna. De amerikanska och franska rättighetsförklaringarna har haft ett stort inflytande på de mänskliga rättigheternas utveckling och stadgar bland annat att människorna föds fria och att alla innehar vissa oförytterliga rättigheter. Fram till 1948 hade de mänskliga rättigheterna ingen internationell förankring utan de återfanns bara, om alls, i nationella lagar. Det var först i och med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som vi fick en internationellt gångbar text om våra grundläggande rättigheter. Den allmänna förklaringen kompletterades senare med Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966). Senare har det också tillkommit konventioner på regional nivå där Europakonventionen utmärker sig som en av de rättighetsstadgor som i praktiken är viktigast. Europarådet med dess Europadomstol har här spelat en mycket viktig roll för det praktiska genomdrivandet av de mänskliga rättigheterna inom konventionens tillämpningsområde.