Egenmäktigt förfarande och andra tillgreppsbrott


Om man utan lov tar något, så tänker nog de flesta att detta agerande utgör någon form av stöld. För att en gärning skall räknas som stöld måste emellertid bland annat även det så kallade tillägnelseuppsåtet vara uppfyllt. Detta innebär ungefär att gärningsmannen måste avse att mer varaktigt behålla eller på annat sätt tillgodogöra sig den stulna egendomen. Exempel på vad som kan tänkas utgöra stöld är att olovligen ta någons plånbok och använda upp de pengar den innehåller, att i samband med ett inbrott ta brottsoffrets tv för att ganska så omgående sälja den till någon annan, eller att olovligen ta någons mobiltelefon och därefter ha kvar den och använda den själv. Det finns dock vissa andra situationer som också i viss mån innebär att gärningsmannen olovligen tar eller på annat sätt använder någon annans egendom eller andra slags tillgångar, men som inte kan anses utgöra stöld bland annat eftersom tillägnelseuppsåt saknas (eller i vart fall inte kan bevisas).

Tillgrepp av fortskaffningsmedel

Ett typiskt exempel på en situation då det kan vara svårt att bevisa att gärningsmannen har något tillägnelseuppsåt är i samband med vissa bilstölder. En ursäkt från gärningsmannens sida kan vara att denne inte alls har tänkt stjäla bilen i lagens mening, utan snarare (olovligen) har ”lånat” bilen enbart för att kunna transportera sig mellan två punkter och därefter har planerat att överge den. Det finns därför en brottsrubricering benämnd tillgrepp av fortskaffningsmedel. Detta brott består av att gärningsmannen olovligen tar och använder en annan persons motorfordon eller något annat slags motordrivet fortskaffningsmedel (såvida händelsen inte kan räknas som något annat tillgreppsbrott – exempelvis stöld eller rån). Som motorfordon etcetera räknas alltså typiskt sett bilar, men även till exempel motordrivna båtar, motorcyklar, mopeder och liknande. Den som begår tillgrepp av fortskaffningsmedel riskerar att dömas till fängelse i upp till två år. Anses brottet vara av en ringa grad, är påföljden istället böter. Kan brottet emellertid bedömas vara grovt, så kan det bli aktuellt med fängelse i mellan sex månader till fyra år.

Egenmäktigt förfarande

Även att olovligen ta och använda andra saker än just motorfordon kan utgöra ett brott, trots att det sker utan tillägnelseuppsåt. Exempelvis att ta en cykel som står på en viss plats och använda den för att transportera sig till en annan plats, för att därefter överge cykeln på en plats som är okänd för dess ägare, eller att utan lov använda grannens gräsklippare för att klippa gräset kan bedömas utgöra brottet egenmäktigt förfarande. Även att till exempel parkera sin bil på ett sådant sätt att en annan bil hindras från att kunna köra iväg från sin parkeringsplats eller att låsa fast ett hänglås på någon annans klädskåp, och på så sätt hindra personen från att kunna hämta de saker som förvaras där, kan komma att anses som egenmäktigt förfarande. Detsamma gäller om man gör intrång i en persons besittning av fastighet, genom att utan lov sätta upp eller plocka ner staket eller andra stängsel, bygga något eller gräva hål utan lov och andra liknande saker.

Under vissa omständigheter kan slutligen gärningsmannen också anses begå egenmäktigt förfarande ifall denne försöker förhindra att en person rättmätigt försöker ta tillbaka något – exempelvis ifall en person kommer hem och upptäcker att det pågår ett inbrott och då försöker ta tillbaka stöldgodset från gärningsmannen, vilken med visst våld eller hot om våld förhindrar tillbakatagandet. Det handlar alltså framförallt om situationer där gärningsmannen olovligen tar och använder något, eller på något annat sätt olovligen rubbar annans besittning (typiskt sett förhindrar en rättmätig ägare från att fullt ut kunna utnyttja den rätt som denne har till en sak, eller vad det nu rör sig om). Egenmäktigt förfarande kan resultera i böter eller fängelse i upp till sex månader, alternativt fängelse i upp till två år om brottet anses grovt.

Självtäkt

Avslutningsvis skall något sägas om brottet självtäkt. På många sätt påminner detta brott om egenmäktigt förfarande. Det handlar nämligen om situationer då gärningsmannen olovligen rubbar annans besittning. Skillnaden mellan de båda brotten består dock av att vid självtäkt tar sig gärningsmannen själv rätt genom sitt handlande. Med detta kanske något förvirrande juridiska språk åsyftas fall där gärningsmannen faktiskt har rätt till en viss sak, men emellertid inte har rätt att själv ta denna sak på så sätt som skett. Säg till exempel att A:s cykel blivit stulen av B. A ser två veckor därefter B cykla omkring på cykeln ifråga. Det råder då inget tvivel om att A är cykelns rättmätige ägare och alltså har rätt till den. Dock är cykeln i B:s besittning och, trots att cykeln är stulen, har man som ägare inte rätt att hur som helst rubba en annan persons besittning. Stöldgods får som huvudregel endast återtas ”å färsk gärning” (exempelvis då man kommer hem och upptäcker ett pågående inbrott). Skulle A springa ifatt B och slita ifrån denne cykeln, så kan denna gärning alltså komma att bedömas som självtäkt. Det A istället borde ha gjort i den beskrivna situationen är att exempelvis ringa polisen. Vid självtäkt riskerar gärningsmannen böter eller fängelse i upp till sex månader.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar