Stöld och snatteri


Att man har rätt till sin egendom och att ingen annan skall få lov att ta den ifrån en är en väl fastslagen princip i alla moderna rättsstater. Undantag från denna regel kan i viss mån förekomma (exempelvis i samband med expropriation, utmätning med anledning av skulder hos ägaren och andra dylika situationer), men som sagt är äganderätten en central rättighet i vårt samhälle. Därför är det också i allmänhet brottsligt att olovligen ta ifrån någon dennes egendom – alltså att begå så kallade tillgreppsbrott. Detta gäller som huvudregel oavsett om den rättmätige ägaren berövas sin egendom mer varaktigt eller endast tillfälligt. Vissa av tillgreppsbrotten skall kortfattat presenteras här nedan. Det kan nämnas att det krävs uppsåt (avsikt eller likgiltighet inför risken att brottet blir verklighet) hos gärningsmannen för att dessa brott skall anses begångna; det rör sig alltså inte om vad som kallas för oaktsamhetsbrott.

Om en gärningsman olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, så begår gärningsmannen brottet stöld. Detta förutsätter dock att tillgreppet (stölden) innebär skada. Det handlar alltså om att gärningsmannen, utan någon form av godkännande, har tagit en annan persons egendom. Att gärningsmannen måste ha uppsåt att tillägna sig egendomen (det så kallade tillägnelseuppsåtet) innebär helt kortfattat att om man tar en sak utan att på något sätt planera att ha kvar den någon längre tid eller på annat sätt göra den till en del av sin egen förmögenhet är det inte säkert att detta agerande kommer att räknas som stöld. ”Lånar” man exempelvis olovligen en grannes gräsklippare, men avser att inom kort lämna tillbaka den, eller nyttjar en cykel som man råkar hitta på stan för att cykla en kortare sträcka och därefter överger cykeln, så betecknas dessa brott sannolikt snarare som egenmäktigt förfarande än som stöld. Stjäl man något med avsikten att genast sälja det vidare till någon annan, förhindrar det emellertid inte att stöld anses ha begåtts (då planerar ju gärningsmannen faktiskt att tillgodogöra sig egendomens värde).

Att tillgreppet skall innebära skada medför att den rättmätige ägaren skall kunna anses ha lidit en ekonomisk förlust genom gärningsmannens agerande, vilket i de allra flesta situationerna är fallet om man blir av med egendom. Påföljden för stöld är fängelse i upp till två år. Om stölden skulle bedömas som grov, så kan gärningsmannen dömas för brottet grov stöld och riskerar då fängelse i mellan sex månader och sex år. Omständigheter som typiskt sett medför att stölden anses som grov är exempelvis att den skett i samband med inbrott i en bostad, att gärningsmannen under brottet varit utrustad med vapen, sprängmedel eller liknande eller att gärningsmannens agerande på något annat sätt kan anses vara av särskilt farligt eller hänsynslöst slag. Även det faktum att den stulna egendomen har mycket högt värde eller att stölden av någon annan anledning inneburit synnerligen kännbar skada för brottsoffret är förvärrande omständigheter.

Brottet snatteri kan sägas utgöra en något mildare version av stöld. Det handlar om situationer då värdet på den egendom som gärningsmannen olovligen har tagit (på samma sätt som diskuterats ovan) inte är särskilt stort. I brottsrubriceringen stadgas att ifall brottet med beaktande av det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa, så definieras brottet som snatteri istället för stöld. Vanligtvis förknippar man kanske ordet snatteri med butiksstölder, men snatteri kan alltså förekomma också i andra situationer. Man brukar ibland tala om vart gränsen går mellan stöld och snatteri, vad gäller egendomens värde. Just när det gäller butiksstölder har Högsta Domstolen slagit fast att gränsen för närvarande är omkring 1000 kr. Stjäl man alltså exempelvis en enstaka dvd-film i en butik, så är det i allmänhet att anse som snatteri. Snatteri kan resultera i böter eller fängelse i upp till sex månader.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar