Att det är ett brott att förfalska pengar är nog de flesta medvetna om. Det är av stor vikt för det ekonomiska systemet, såväl som för samhället i stort, att man kan sätta tilltro till de pengar som finns i omlopp. Skulle falskmyntare tillåtas att producera egna pengar hur som helst, så skulle pengar snart inte kunna användas som betalningsmedel bland annat på grund av att det skulle få allvarliga konsekvenser för pengarnas värde. Penningförfalskning ses därför som ett brott mot allmänheten. Nuförtiden är både sedlar och mynt skyddade genom diverse tekniska åtgärder med mera, så det är möjligen inte så lätt att (på ett tillräckligt verklighetstroget sätt) förfalska pengar längre, men penningförfalskning är alltjämt ett brott.
Penningförfalskning består av att gärningsmannen eftergör, inom eller utom riket gällande, penningsedel eller mynt eller på annat sätt förfalskar sedel eller mynt. Även att eftergöra eller på annat sätt förfalska penningsedlar eller mynt som har bestämts skall ges ut, men vilka inte ännu är gällande, kan utgöra penningförfalskning. Att direkt försöka kopiera eller på annat sätt efterlikna och tillverka såväl svenska som utländska pengar bedöms alltså typiskt sett som penningförfalskning. Stadgandet rörande penningförfalskning riktar in sig specifikt på tillverkningen av falska pengar. Ifall en person inte själv har medverkat vid tillverkningen, men fullt medveten om att pengarna är falska vidarebefordrar eller använder dem för att köpa något så döms inte denna person för penningförfalskning det kan dock i en sådan situation bli aktuellt med en annan brottsrubricering, som kan ses nedan. En gärningsman som begått penningförfalskning av normalgraden riskerar att dömas till fängelse i upp till fyra år. Är brottet att bedöma som ringa kan det bli fråga om böter alternativt fängelse i maximalt sex månader. Anses brottet vara av ett grovt slag kan det bli aktuellt med fängelse i mellan två och åtta år.
Även ifall man har att göra med förfalskade pengar på annat sätt än genom att man tillverkar dem, så kan man alltså anses begå ett brott. Att anskaffa, lämna, ta emot, förvara, transportera eller på dylikt sätt befatta sig med falska penningsedlar eller falska mynt kan utgöra brottet olovlig befattning med falska pengar. För att denna brottsrubricering skall vara aktuell krävs att gärningsmannen har befattat sig med de förfalskade pengarna med avsikten att de skall prånglas ut (sättas i omlopp). Gärningsmannen skall förstås även ha haft tillräckligt uppsåt till det faktum att pengarna var förfalskade har man ingen aning om att pengarna var förfalskade så döms man inte för olovlig befattning med falska pengar, därav formuleringen olovlig befattning med falska pengar. Påföljden vid brottet olovlig befattning med falska pengar är som huvudregel fängelse i upp till två år. Vid ringa brott kan gärningsmannen dömas till böter alternativt fängelse i maximalt sex månader. Bedöms det vara fråga om brott av ett grovt slag, så riskerar gärningsmannen fängelse i mellan sex månader och fyra år.
Att utprångla falska sedlar eller mynt (alltså att använda dem för att köpa något eller på annat vis sätta dem i omlopp) med insikt om och tillräckligt uppsåt till att pengarna är falska är även det brottsligt, ifall gärningen innebär fara i bevishänseende. Vid en sådan gärning döms man för brukande av de förfalskade pengarna, på samma sätt som om man själv hade gjort förfalskningen straffskalan är alltså likadan i samband med detta brott som den är när det gäller penningförfalskning. Det kan nämnas att man kan dömas för brukande av något förfalskat inte bara vad gäller förfalskade pengar, utan även i samband med andra typer av så kallade förfalskningsbrott. Om man åberopar en falsk urkund (såsom exempelvis ett förfalskat pass), utbjuder eller håller till salu ett konstverk med falsk signatur, begagnar ett falskt värde- eller kontrollmärke, åberopar ett falskt fast märke eller på annat sätt brukar något som förfalskats genom ett förfalskningsbrott så döms man för brukande av det förfalskade. Även här förutsätts att man varit medveten om att det förfalskade var just förfalskat samt att agerandet inneburit en fara i bevishänseende. Gärningar av detta slag är ofta sammankopplade med bedrägeribrott är så fallet döms gärningsmannen vanligtvis i första hand för bedrägeri. Det är emellertid i viss mån lättare att döma någon för just brukande av förfalskning, bland annat eftersom det då inte finns något krav på att en annan person faktiskt skall ha blivit vilseledd eller att någon förmögenhetsöverföring mellan gärningsmannen och ett brottsoffer skall ha skett.
Avslutningsvis skall brottet olaga spridande av efterbildning helt kortfattat nämnas. Denna brottsrubricering utgör något av en reservbestämmelse; det stadgas nämligen att en gärningsman som, på annat sätt än vad som kan kategoriseras som brukande av förfalskning, bland allmänheten sprider något som lätt kan förväxlas med gällande pengar eller offentligt värdemärke begår olaga spridande av efterbildning. Detta brott anses något mindre allvarligt och kan endast ge böter som påföljd.